- Project Runeberg -  Flykten ur Sibirien : en deporterad familjs öden och äventyr /
110

(1909) [MARC] Author: Sophie Wörishöffer Translator: Oscar Hjalmar Guldbrand - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Guldtjuvarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

110

som hittills oavlåtligt marterat honom; han var så
lycklig, att han måste gråta för att icke kvävas.

— Minsann — stammade Herman — är det icke han!

Och ur stånd att begripa detta, sågo de endast på
varandra.

I detta ögonblick öppnade Jermak ögonen.

— Jag tackar er, gott folk — mumlade han, i det han
betäckte ansiktet med ena handen för att skydda blicken
mot solstrålarna — vilka I än ären, tackar jag er. — Vad
var det, som låg så tungt på mitt bröst?

— Snö! — svarade Herman. — Men huru ni kommit
hit, det äga vi icke en aning om.

Polismästaren hade redan vid första ljudet av Hermans
röst ryckt till, nu reste han sig upp och stod, stödd mot
stammen av ett träd, framför dem, som han ämnat bränna upp
och som nu räddat hans liv.

Nu var det turen hos honom att förvånas.

— Herr Brandt, — stammade han, — och ni, herr
Bochner!

— Men, — fortsatte han förskräckt, — var år min son?
Hava guldtjuvarna varit här? — Det mörknade plötsligt
omkring mig.

Ingen kunde lämna honom de önskade upplysningarna;
våra vänner berättade, vad de visste, och erbjödo därpå den
stackars mannen några förfriskningar, som han dock
tillbakavisade. Hans hjärta kändes, som om det velat brista;
hans son befann sig åter hos guldtjuvarna, det kunde icke
längre betvivlas.

Herman lade medlidsamt handen på den olycklige
faderns skuldra.

— Herr Jermak, — sade han, — i hela denna
angelägenhet har en högre makt ingripit. Jag anser, att på
detta ställe alla våra ömsesidiga fientligheter böra taga slut.
Vi hava ju nyss räddat ert liv och äro beredda att bevisa
er vidare tjänster. Det är ingen slump, att min kula
förfelade ert bröst, att det nedfallande klippblocket oskadligt
rullade förbi er och att vi i yttersta minuten hunno hit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:22:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/flykten/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free