Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Strid med vargar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Otto hade lyssnat med det livligaste intresse och
därunder fortfarande beundrat de unga rävarna; nu ville han
taga en av dem i handen för att närmare bese djuret,
men jakutkvinnan drog hastigt ihop sin kappa, så att de
små djuren åter befunno sig i säkert förvar. Sedan hon
fått veta, att hon kunde få nattkvarter hos dem, drog hon
fram en pipa och en tobakspung och därpå började hon
att utblåsa stora rökmoln utan att yttra ett ord vidare.
Emma beredde henne, så gott hon kunde, ett nattläger
i hyddans inre avdelning och därpå begåvo sig
allesammans till ro, ehuru denna ej blev långvarig, emedan de
kringströvande vargarna oupphörligt störde dem. Herr
Bochner måste flera gånger, åtföljd av Trogen, begiva sig ut
framför tältdörren för att med ett par välriktade skott driva
bestarna på flykten.
Fram mot morgonsidan trängde emellertid vilddjuren
så talrikt fram från alla sidor, att dansläraren måste kalla
sina kamrater till hjälp. De begåvo sig allesammans ut,
även polismästaren, som slungade eldbränder mellan de
rov-giriga vargarna — allesammans utom jakutkvinnan, som
bekymrade sig om ingenting.
Skott knallade och vilda tjut av smärta avbröto nattens
tystnad. Men trots sitt ivriga försvar kunde flyktingarna
icke hindra, att deras köttförråd bortsnappades av de
hungriga bestarna. Endast genom oupphörlig strid kunde de
beskydda själva hyddan från de näsvisa gästerna.
Stora blodpölar omgåvo slagfältet; våra vänner väntade
sig vid dagens inbrott få se hela berg av lik, men kunde
icke upptäcka ett enda fallet djur på snön. De vidriga
djuren hade genast begravt dem av sina kamrater, som
träffats av ett dödligt skott — nämligen i de kvarvarandes
magar.
Av vargarna kunde icke mera upptäckas några, och
Herman trodde redan, att all fara var förbi, då herr Bochner
plötsligt höll honom tillbaka.
- Hörde ni icke ett dovt fnysande och brummande?
— sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
