Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. I Ostrogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
grå och entonig. De båda slädarna ilade tätt efter
varandra hän över den frusna marken. I den, som kördes
av Tekel, hade de tre syskonen tagit plats, tätt tryckta
intill varandra, i den andra sutto herr Bochner och
polismästaren, båda tysta, emedan vinden hindrade varje samtal.
Jermak mumlade litet emellan för sig själv: — Vad
skall det bliva av mig? — O, min stackars hustru, mina
barn!
Utan vila gledo slädarna, med en fart av 12 kilometer
i timmen, framåt, utan uppehåll slogo renhovarna mot snön.
Här passerade man en vidsträckt tundra, där över en sjös
frusna täcke, längre fram genom en stepp, där endast
rovfåglar kraxade — allt längre bort i det öde omätliga grå,
allt närmare livet, friheten.
Den stora Orikinsjön var passerad. Bredvid vägen stodo
förkrympta lärkträd, vilkas rötter knappt förmått att
intränga till ett fingers djup i den frusna marken och som
liknade magra, halvt förvissnade buskar. Kölden tycktes
fortfarande tilltaga, vägen var jämn och fast, men en annan
svårighet visade sig vid horisonten och förorsakade
flyktingarna hjärtklappning. Här och där i denna oändliga
vildmark låg nämligen en »ostrog», d. v. s. en liten, obetydlig
fästning, i vilken en kosackvakt var posterad. Skulle de
alltid lyckas undvika dessa farliga ställen?
Tekel kände till dem allesammans och försäkrade, att
han trodde sig kunna färdas obemärkt förbi dem. Och
det var sannerligen rådligast. Det vore nästan omöjligt att
kunna uppgiva någon tillfredsställande förklaring över denna
resa mellan Indigirka och Kolymsk vid en så kall årstid.
Herman höll fortfarande blicken riktad utåt
horisonten. Måtte endast det förunnas dem att ännu två, tre
dagar på detta sätt få obehindrat glida fram över tundrorna,
och de hade uppnått tsjuktsjernas land. Åh, så hans hjärta
slog, så det bävade mellan fruktan och hopp! — Men just
i elfte stunden, i det avgörande sista ögonblicket ryckes
ju ofta den fulla bägaren från människans törstande läppar.
Vem har ej ofta erfarit det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
