tyska Östersjökusten; någon gång i det inre. — Danm.: Fyen, Flensborgs fjord, Bingkjöbingfjord; sällsynt och icke alla år. Anser albifrons. Tyskl.: regelbundet i flockar vid kusten, Naum. (XT, 358), men sälls. i det inre. — Danm.: vid kusterna; Möen och Falster talrikt i mars—april och sept.—okt. Anser hyperboreus. TJppgifves af Naumann (XI, 222) hafva blifvit iakttagen om vintern 1822 samt något senare år vid Greifswald; möjligen äfven annorstädes vid Östersjön. Anser leucopsis. Tyskl.: icke talrikt vid Pomern, Naum. (XI, 385); Bügen fåtaligt, Borggreve. Mycket sällan i det inre. — Danm.: i stor mängd *) i slutet af sept. och början af okt., på sydkusten af Falster, vid Ulfshale, Flensborgs fjord; på Holsteins vestkust i Ditmarsken och vid Husum. Halfön Deichsand och Eiderstadt enl. Naum. **). Öresund (sf. riksm.). Anser bernicla. Tyskl.: vid Pomerns kuster årligen i mängd i slutet af okt. och börj. af nov., Naum. (XI, 398). Rügen, Schilling årligen i maj talrikt, Qvistorp 9) enstaka i mars; Mecklenburg, Pöl, Zander. Granska sällan i det inre. — Danm.: i stor mängd på kusterna, mest på Lsesö; sept., okt. samt maj och början af juni; stannar qvar under milda vintrar. Är enl. Borggreve formligen skadlig uppå ön Sylt. *) Möjligen hafva massorna blifvit af Kjferb. och Nanm. öfverskat-tade eller bero de af tillfällig mängd ett år; åtminstone förekommer arten annorstädes hvarken vid Östersjön, eller Nordsjöns kuster i så an-märkuingsvurd mängd. — Enl. Kjasrb. skola massorna genom exkremen-terna t. o. m. ödelägga gräsväxten på Botö och Gjedsör. **) Naumann (XI, sid. 385) anmärker, att A. leuc. under under sina vandringar följer bestämda limer, längs hvilka den förekommer årligen och i mängd. ”Detta är högst märkvärdigt och kunde gifva anledning till mangen förmodan; likaså det förhållande, att den öfverallt undviker prutgåsen, men der den sammanträffar med henne, häller sig på bestämda ställen så långt bort som möjligt; så t. ex. ser man på Deichsand och i trakten af Uusum skaror af flere tusende, men nästan aldrig en A. bernicla och deremot på den närbelägna ön Pelworm tusenden af den senare, men aldrig någon hvitkindad gås.’’ *) Qvistorp, Bemerkungen etc., Naumannia 1858, s. 51 och 57.