begge kuster och öar söderut. Uppgifterna från Tysklands norra del bekräfta också, att samma arter förekomma vid södra stränderna af innanhafvet. De flesta foglarne finnas nemligen här under flyttuingstiderna, sparsamt ostligare vid Pomerns stränder *), talrikare deremot till individ- och artantal längre vesterut. Deremot är det en genomgående och betecknande regel, att arterna i trots af rikedomen på individer längs kusten, antingen alldeles icke erhållits i landets inre eller blott såsom sällsyntheter, åtminstone icke regelbundet. — Alla fakta utvisa således att skarorna af de anförda arterna flytta i norra Tyskland utefter kusten af Östersjön, hvilket också erfarenheten utvisat genom omedelbar iakttagelse 2). Stråkvägarne å ömse sidor om Östersjön och utefter dess öar komma således att sammanslutas emot innanhaf-vets mynning och nalkas Danmark. Sistnämnda land upp-gifves nästan öfversvämmas af flyttande foglar; här äro nemligen alla de utvalda arterna ej blott funna, utan flere af dem förekomma t. o. m. i så stora massor, att ett liknande fenomen knappast torde kunna uppvisas på någon så liten fläck i Europa, om ej i närmaste granskapet. En synner-lig vigt måste läggas på denna rikedom i danska flyttfo-gelfaunan. Den största mängden arter och individer förekommer merendels på öarne Möen och Falster samt kusterna af Slesvig och Holstein; i jemförelse härmed besö kes Sjselland och Jyllands kuster af ett mindre autal. Sällsyntast förekomma öfverhufvud de arter, som euligt regeln stanna för att öfvervintra redan tidigare, vid norska kusten och i Östersjöns norra del, nemligen Phalaropu8 fulicarim Larus glaucus (oftare) Somateria spectabilis » eburnens; Fuligula Stelleri ') Beklagligen finnas ej fråu Ostpommem några särskilda lokalförteckningar att tillgå, såsom Borggreve (op. cit. s. IX) också framhåller. a) Borggreve påpekar äfvenledes samma faktum.