De nu uppräknade notiserna kunna visserligen på långt när icke i talrikhet och noggrannhet jemföras med dem från Europa, men torde icke desto mindre vara något så när tillräckliga för ändamålet. Alla arter, som rimligtvis kunnat väntas förekomma vid nordvestra Afrikas kust, hafva också blifvit anträffade derstädes, några af dem (Anser leticopsis, L. glaucus, Mer g. alle) likväl endast som tillfälliga vintergäster. Canariska öarne synas högst litet beröras under flyttningarna. Larus tridactylus upphör först i vestligaste Afrika, men Ch. helveticus och TWwya-arterna förekomma allt ännu på flere ställen längs kusten, de flesta ända vid Caplandet. Här stryka de omkring i flockar under det midvintern råder i norden, och försvinna sedermera i februari då de åter draga norrut. — På grund häraf synes man berättigad anse, att den väg, som längs hafs-kusterna leder till Spanska halfön, omedelbart fortsättes längs hela vestkusten af afrikanska kontinenten. I sådant fall synes intet skäl förekomma att antaga ett regelbundet afsteg inåt Medelhafvet genom Gibraltar sund, åtminstone ej för något större antal individer. Härmed är denna stora hufvudväg afslutad, livilken de utvalda arktiska foglarne besöka under sina årliga färder. Dess källor ligga högt uppe i polens grannskap och de mest vidtutbredda arterna förekomma om midvintern ända vid kontinentens sydligaste spets. Enligt den ofvan gifna framställningen flytta de anförda arterna utefter hela den angifna sträckan, eftersom forskningen veterligen icke kunnat uppdaga några olikheter emellan individer, som under skilda tider erhållits på olika punkter längs densamma. Detta innebär likväl ingalunda att nödvändigtvis samma individer skola hafva passerat vägen i hela dess längd. Tvertom är det icke blott möjligt utan t. o. m. sannolikt, att individer, som under året häckat i norden, icke hinna utmed flyttningslinien längre än till vestra Medelhafvet, nordvestra eller vestra Afrika, på sin höjd till Se-