endast längre drifna afvikelser från ordningen. De oregelbundna flyttningarna äro naturens ofta upprepade och ofta misslyckade, men då och då äfven lyckade försök att utbreda arten; det är de med häckning afslutade fallen, som spela en rol vid arters spridning. Individernas varierande förhållande i geografiskt hänseende är lika betydelsefullt för zoogeografin, som variabiliteten inom morfologin. De minsta graderna af afvikelser i flyttningsvägarne utvisa nemligen endast en förmåga af variation, — betydelselös för individen, men af stor vigt för arten, som deri-genom kan underkastas en långsam förändring, först till sin utbredning, sedermera äfven till sin beskaffenhet. De utpräglade och plötsliga afvikelserna, såväl de geografiska som morfologiska, äro åter i hvar sitt slag verkliga mon-strositeter, som hafva ringa eller ingen sannolikhet att leda till annat resultat än individens död. Begge afvikelserna ega intresse såsom fingervisningar till tolkningen af mindre abnorma fall och begge måste för att rätt kunna fattas ses från en genetisk synpunkt. Då nu flyttfoglarne följa bestämda vägar inställer sig sjelfmant frågan huru de kunna finna desamma och ver-keligen anlända till sina rätta häcknings- och vinterstatio- O O ner. Visserligen har mången nära till hands svaret, att det är instinkten som leder dem, och mer än en framstående ornitolog har ordat om någon slags märkvärdig ”anings-förmåga”*), som skulle tillkomma flyttfoglarne; denna skulle utgöra grunden till sjelfva flyttningen samt till de märkliga exempel man uppvisat, att foglar Jämpat sin färd enligt sådana klimatiska förändringar, som först efteråt ge sig till känna. Emellertid förklaras härigenom ingenting, såsom redan sid. 3 blef anmärkt, utan en helt annan utväg *) L. Brehm, Dar Zug der Vogel. J. f. Om. 1856, 8. 240.