Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1 - Fil. kand. Axel Hirsch, Folkbiblioteken och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folkbiblioteken och pressen.
En fråga, som snart framträder på platser, där man upprättat folkbibliotek,
är, huruvida man bör tillhandahålla allmänheten tidningar eller icke. Har
man emellertid beslutat sig för att framlägga tidningar i bibliotekens läsrum,
plägar ofta meningsskiljaktigheter uppstå, om man bör utöfva censur eller
icke på tidningarnas politiska färg.
På den första af dessa frågor — om tidningar böra framläggas eller
ej — kan, såsom i de flesta liknande fall, intet allmängiltigt svar gifvas;
det är lämpligast att taga i betraktande pressens ställning och egenskaper
i de olika länderna.
Som bekant är Amerika den moderna folkbiblioteksrörelsens egentliga
hem, hvarifrån andra länder hämtat åtskilliga praktiska uppslag och idéer.
Bland Amerikas bibliotekarier har emellertid en viss obenägenhet börjat göra
sig gällande mot tidningsrummen. Onekligen är det ganska dyrbart att
hålla tidningar af alla färger, ty att utesluta någon anses där ej möjligt.
Ett vida kraftigare motiv är dock den amerikanska pressens råa och
sensationella ton. Ett större utrymme än i något annat land ägna tidningarna här
åt mord och slagsmål, stölder och skandaler, förtal, osanna telegram o. s. v.
Den bildning, som en dylik press kan meddela, börjar dock uppskattas till
sitt rätta värde. I stället för tidningar tillhandahåller man hällre allmänheten
de i de anglosaxiska länderna populära och ofta väl redigerade “periodicals*
(vecko-, halfmånads- och månadstidskrifterna).
I England råder ganska egendomliga förhållanden uti ifrågavarande
hänseende. Där finnes, som bekant, ett ytterst lifligt intresse för sport inom
samhällets alla klasser, hos den fotbollspelande kroppsarbetaren liksom hos
lorden med kapplöpningsstallen. Detta hade sitt inflytande på de offentliga
biblioteken såtillvida, att de fylldes med massor af dagdrifvare, som blott
kommo dit för att taga reda på sportsnyheterna. För att motverka detta
beslöto några bibliotek att svärta sportsnyheterna (detta radikala botemedel
är nu öfvergifvet), andra lade fram aftontidningarna så sent, att publiken
redan på annat håll kunde antagas hafva fått reda på utgången af täflingarna.
I allmänhet söker man förhindra “tidningsbitarnas" alltför långa uppehåll i
biblioteket genom att ej sätta fram stolar i tidningsrummen och därigenom
göra de besökande trötta i benen. Med hänsyn till den stora mängd af
platssökande, som anlita tidningarnas annonsafdelningar, är det ej, möjligt att
draga in tidningarna, som ju för öfrigt stå på en mycket hög ståndpunkt
om än de amerikanska mönstren varit väl mycket efterliknade af de engelska
billighetstidningama.
I Tyskland har man arbetat för att folkbiblioteket skall vara ett neutralt
rum, dit de politiska striderna ej få intränga, och biblioteken skola således
ej gynna något särskildt parti. Under åberopande af detta önskemål har
man mångenstädes tagit sig för att — utesluta socialdemokratiska tidningar.
Emellertid har detta visat sig oklokt, och dessa blad ligga nu bredvid de
andra i Tysklands mera betydande folkbibliotek. — En motbjudande censur
utöfvas af de rent katolska folkbiblioteken. Bland de 6,000 böckerna i
biblioteket i Bonn fanns sålunda (åtminstone år 1900) hvarken Goethe eller
Schiller, Tysklands största skalder. De voro protestanter med alltför “hednisk“
uppfattning!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
