Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. G. Ossian-Nilsson i Ny Tid. Den förre räknade den till »prydnaderna
i vår litteratur» och den senare förklarade sig ha »med förtjusning läst
Erland Wallers dagboksberättelse, i sitt slag ett motstycke på prosa till
Herman och Dorothea, Hanna eller Elgskyttama, en enkel men äkta, i
vår tid sällan skymtande idyll.»
Erland Wallers idyll är en skildring från gångna tider, det är en
berättelse från 50-talets mitt, då livet flöt lugnare än nu, då våra dagars
nervösa jäktande och hetsigt snabba utveckling ännu icke gjort sig
gällande, utan tillvaron präglades av mera lugn och stillhet och de goda
människorna unnade sig mera tid att tänka över sig själva och livet.
Det ligger över denna berättelse en doft från länge sedan svunna dagar, vilket
delvis giver den dess charm för den moderna läsaren. Ser man närmare
efter är det ej så mycket innehållet utan fastmer själva formen, som
fängslar oss. Stilen, sättet att berätta ocli måla, författarglädjen, som
lyser fram på varje sida, påminner oss om en förfluten tid. Det är
Dickens eller Freytags kärlek till sina hjältar, deras hemtrevligt belåtna
skildringskonst, deras »gemfit» som man erinrar sig vid läsningen av
Kyrkoherden. Och själva stilen är klar och ren som i en av Almqvists
prosadikter.
Kyrkoherden i Östervik är sagan 0111 den blyga och begåvade,
utfattiga gossens historia från den tid han gick ro tegång bland
småstadens förmögna familjer, tills dess han slutligen blir biskop och förenas
med sin mannaålders kärlek. Men denna yttre händelsekedja är visst
icke huvudinnehållet, knappast ens kyrkoherdens inre utvecklingshistoria.
Denna plikttrogna, bottenärliga, veka karaktär var en icke vanlig
begåvning. Trots detta kom han aldrig av sig själv till sin rätt. Han
saknade livet igenom initiativ. Han hade aldrig ägt förmågan att taga
första stoget, han hade alltjämt låtit kuva sig av omständigheterna eller
av de personer, vilka gripit in i hans öde och utveckling, och trots
mindre begåvning men pä grund av större viljeenergi kunnat leda honom
och ibland hindra honom att gå den väg han bort. Bland de människor,
som sålunda gripa in i hans öde, märkas hans ungdoms gynnare, den
myndige prosten och jordbrukaren Larsson, hans första hustru, biskopen,
vars namn inte nämnes, men som är ett levande porträtt, vidare den
alldeles ypperligt tecknade jungfru Karin och till sist den unga Greta
Barkman, hans läsbarn, som blir hans maka. —
Miljöskildringen är nästan det väsentligaste. Den är alldeles
utmärkt, och med osviklig säkerhet förmår författaren att med några drag
göra en figur livslevande eller åskådligt framställa en situationsbild.
Högst när han kanske i skildringen av det Barkmanska hemmet, men
genom att hänvisa till några vissa sidor blir man lätt orättvis mot andra,
ej mindre beaktansvärda.
Några bestämda anmärkningar kan den, som skriver dessa rader, icke
framställa. Kanske det dock ur rent konstnärlig synpunkt icke är fullt
riktigt att i början av boken sysselsätta sig så mycket med kyrkoherdens
son Erik, då han senare sa avgjort träder i bakgrunden. Kanske bryter
det litet av mot tonen, då förf. någon gång sticker in med ett »det var
icke våra dagars» etc., men detta är ju oväsentligheter. Med ett ord:
Erland Wallers första bok är ett verkligt värdefullt arbete. Komanen
skiljer sig dock så mycket fran det härskande litterära modet, att
mången nog icke finner behag i densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
