Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 18 —
Enbart detta kan emellertid icke förklara det förstående, den
resonans rent av hos de breda lagren av vårt folk Carl Laurin, vår avgjort
populäraste konsthistoriske författare och föreläsare, fann redan vid sitt
första framträdande och som också allt sedan kommit hans verksamhet
till del. Grunden härtill ligger till största delen i egenskaper hos honom
själv, egenskaper, som framträdde i eminent grad redan i hans första
större arbete, hans Konsthistoria. Därav detta arbetes för våra
förhållanden ovanliga framgång.
Laurin hade satt som sitt mål att i så vida kretsar som möjligt
väcka intresse för och kärlek till konsten. Ett steg mot detta mål tog
han redan 1 och med stiftandet av Föreningen konsten i skolan (1897).
Det nästa och vida betydelsefullare steget var utgivandet av den
förträffliga, allmänt uppskattade handbok 1i konstens historia, som bär
Laurins namn. På svenska fanns förut endast en högeligen föråldrad
översättning av gamla Läöbke samt Fichhorns allt för obetydliga
konsthistoriska skolbok. De tyska konsthistorierna voro för menige man både
alltför ohanterliga och — dyra, men därjämte även väl schematiska och
torra. Vad wvi behövde var en kortfattad populär framställning, som
utan onödig namnuppräkning gav oss kontentan av konstutvecklingen,
konstens innersta väsen under olika tidsskeden, alltså en första
vägledare bland de outtömligt rika skatterna, helst så lättläst att även mer
illitterata medmänniskor av densamma kunde få nytta och glädje.
Detta var också just vad Carl Laurin 1 sin Konsthistoria gav oss.
Friskt och utan tvekan grep han sig an med den krävande uppgiften,
som säkerligen skulle ha avskräckt mången mer yrkesmässigt utbildad
konsthistoriker. Han ägde ju också 1 långt högre grad än en sådan
betingelser för att lyckas. Av naturen utrustad med ett sällsynt fint, rent
instinktivt konstsinne, som han odlat genom trägna studier i Europas
förnämsta muséer, därjämte en boren kåsör, slösande med spirituella,
oväntade vändningar, samt 1 besittning av en högst ovanlig beläsenhet
på en mängd olika områden men framför allt med levande hänförelse
för sitt ämne, kunde han som kanske ingen annan levande svensk göra
sin bok »fängslande». Det har om Laurin med rätta sagts, att han
»aldrig skrivit en tråkig sida». Däri ligger nyckeln till hans framgång.
I sina båda andra större arbeten, den Kulturhistoriska Bilderboken och
Skämtbilden, har han därjämte visat sig äga ett nära nog journalistiskt
sinne för det aktuella, en egenskap som precis inte plägar göra en
personlighet eller en bok tråkig.
Laurins Konsthistoria omfattar i sin stora upplaga över 700 sidor
med ett 600-tal ej blott sällsynt väl valda utan även utomordentligt fint
utförda illustrationer. Och att just illustrationsmaterialet 1 ett arbete av
detta slag skall spela den allra största roll säger sig självt.
Åven Skämtbilden, Laurins senaste arbete, är ett verk av betydande
omfång, 640 sidor och c:a 470 illustrationer. En framgång motsvarande
Konsthistoriens kan väl detta arbete näppeligen påräkna på grund av
ämnets mer specifika natur; det har ju t. ex. påståtts att bristen på sinne
för det karikatyrala skulle vara ett typiskt kvinnligt drag. Men även
Skämtbildens historia uppvisar samma förträffliga författaregenskaper som
Konsthistorien, kanske blott utvecklade i ännu högre grad. Och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
