Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock vara af olika slag. Negrerna fira med mycken
ifver de sinas likbegängelser, men det sker därför,
att de döda icke skola gå igen och plåga de
lefvande; beröringen med den dödes ande anses
nämligen föranleda sjukdom. Samma farhoga hyses af
många andra folk; prof hafva redaan blifvit anförda.
Däremot har engelsmannen Tylor,[1] som
redogör för en mängd seder med afseende på de döda,
meddelat en berättelse från nordöstra Indien, som
vittnar om den mest rörande kärlek till de döda och
om motsatsen till den annars så vanliga farhogan
för gengångare. När den döde är bränd, bäras de
brända benen i högtidlig, långsam procession, efter
takten af en dof trumma. En gumma bär å en
bambu-skifva de brända benen och sänker denna
emellanåt, hvarvid de vid hennes sida gående flickorna vända
upp och ned på de kärl som de hafva i händerna, för
att visa att de äro tomma, därmed betecknande att
jordelifvet är lyktadt. Så går man från gård till gård och
besöker den dödes vänner, som träda ur sina boningar
och sorgsna prisa den hädangångne. Så bär man
benen till alla de ställen den döde hade kära[2], till fälten
han odlat, till träden han plantat, till logen, där han
tröskat, till danssalen, där han förlustat sig. Till
sist gömmer man benen i grafven, jämte föda, och
lägger däröfver en stenhäll. Dessutom uppreser man
utanför byn höga stenar i hvilkas skugga den dödes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
