Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvadan man, så ofta man kommer där förbi, bör
anropa anden om skydd. Äfven vi kunna väl stundom
skämtande liksom samtala med djuren; Indianerna,
som tro att bäfrarna och de hvita människorna äro
de klokaste varelser, på jorden, samtala med djuren
på fullt allvar. Waitz [1] meddelar följande strafftal,
som en indianqvinna höll till sin gamle hund: »Du
skulle just skämmas. Jag har fodrat och skött dig
väl, allt sedan du var liten och blind; när du blef
gammal, sade jag, att du var en bra hund. Du var
alltid duktig, när du hade packning på ryggen och
aldrig sprang du mellan benen på hästarna. Men
du har ett dåligt hjärta. Så fort en kanin sprang
fram ur en buske, skulle du efter honom och
narrade så med dig de andra hundarna, fast du väl
skulle insett att det var farligt, ty långt bort på
prärien kunde ingen försvara dig mot vargen, och
en hund med packning kan icke värja sig sjelf.
Sprang du icke nyss bort och slog kull
träpluggarna, som jag fäster hyddan med? Ser du, hur hon
nu står öppen? Och i natt har du stulit ett
köttstycke, som jag skulle koka åt barnen. Jag säger
dig, att du har ett dåligt hjärta, och därför måste
du dö.» Efter detta gick hon in efter en
stenhammare och slog ihjel hunden.
Men det är icke allenast det yttre tycket, som
härvid bestämmer. Vi sågo, att man gjorde skilnad
mellan de godas och ondas djuriska
uppenbarelseformer. Ofta fann man i en människas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
