Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under det lågorna förtärde skeppet med dess
innehåll, sade en af Ryssarna till Ibn-Foszlan: »Ni
Araber ären ändå ett enfaldigt folk. Den, som bland
människor var er kärast och mest ansedd, läggen
I i jorden, där maskar och krälande djur förtära
honom. Vi däremot bränna honom helt hastigt, så
att han utan uppehåll går in i paradiset.»
Åsa-gudarna voro församlade för att hedra den
döde Balder. Hans skepp sköts ut i hafvet, på
detta restes bålet, hvarpå Balder lades och jämte
honom makan, hvars hjärta brustit af sorg. Vid
den dödes fötter sattes en dvärg, hästen med
fullständigt ridtyg lades ock hos den döde. Odin
hviskade afskedsord i den dödes öra,[1] och Tor
vigde elden med sin hammare. I allmänhet veta
vi mycket litet om våra fäders grafskick. Sagorna
innehålla icke mycket, och undersökningarna af
grafvarnas inre behöfva mångfaldigas. Några
antydningar, till en del efter egen erfarenhet, må dock
här lemnas.
Man synes knapt hafva haft något bestämdt
träslag för bålet. I den poetiska eddan omtalas ek,
i Ynglingasagan fur; Olaus Magni påstår, att enen
var det rätta trädet. I svenska järnåldersgrafvar
har jag sett kol af barrträd och af ek samt af
andra löfträd, om jag icke misstager mig ofta af björk.
Icke sällan finner man i samma graf kol af olika
träslag. Någon gång har jag funnit kol som
bibehållit trädstammens runda form, att döma efter dem
var det ungträd som man använde.
Att den döde lades klädd på bålet är visst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
