Folkens tro om sina döda / 111 (1874) Author: Hans Hildebrand Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och man således fann sig föranlåten att taga vara
på sina lerkärl, satte man sällan sådana i grafven.
En sommar öppnade jag 45 grafvar på Öland, men
allenast i en enda fann jag bitar af en kruka.
Ibland lågo kolen och benskärfvorna i en
rundel på marken, tjockast i midten, och däröfver
stenflisor samt öfver dem jord. I en graf fann jag
ett fullkomligt cirkelböjdt järnsvärd och därinom
kolen och benen.

De böjda vapnen, som man icke sällan finner
i grafvarna med brända lik, äro af ett ganska stort
intresse. Ett sådant svärd visar bilden 25.

Bild 25. Böjdt järnsvärd.

Då hvarken brons- eller järnsvärden — seden
förekommer såväl under brons- som järnåldern —
i vanligt skick kunna sammanböjas, måste man
antaga, att vapnet stacks in i bålet, och när det där
blifvit uppmjukadt, böjdes. Svärd finnas, som äro
hoplagda liksom ett hoprulladt band. Svärd och
spjut finnas som äro böjda så, att de olika delarna
ligga parallelt utmed hvarandra.

Det har sagts, att man härmed ville göra
vapnen odugliga och således förebygga faran af
grafplundringar. Ett så prosaiskt motiv torde dock
allenast undantagsvis hafva gjort sig gällande. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>