Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själen är lifsprinciper den tändande och värme
framkallande gnistan, hvilken i dödens stund slocknar
eller flyttas upp till högre regioner. Äfven i våra
dagars bildliga tal förekomma spår af denna
föreställning. Vi tala om eldiga själar, om lif som
slockna i döden. För 2200 år sedan förkunnade
stoikerna, att människosjälen var en låga.
Men stoikerna godkände ock den vida
vanligare, här redan påpekade föreställningen, att själen
var en flägt, andedrägten, som i dödsögonblicket
uppgafs af människan. Vi hafva redan sett, att äfven
hos de mest bildade folk qvarlefver uti språket
hog-komsten af denna tro. Svenskans ande, andedrag
och andas svara i detta fall mot Romarnas animus
eller anima, mellan hvilka Cicero sökte uppställa
den fullkomligt konstlade skilnaden, att det förra
skulle beteckna det högre, andliga, det senare det
fysiska lifvet.
Den skilnaden har ej häller upprätthållits. När
Stagnelius besjunger själen, som bildar motsatsen
till materien och som inspärrad i verldsfurstens
fånggemak, trängtar efter frihet, renhet och ljus, gifver
han henne namnet anima. Den ädle kejsar Marcus
Aurelius fann till och med anima vara ett för starkt
uttryck för den flägt, som lifvade stoftets barn,
han kallade honom en animula och tillade honom
egenskaperna vagula, blandula, flyktig, men
tjusande.
Att samman med ord såsom animus och ande
brukades andra, som vittna om en klarare insigt i
själens väsen, hafva vi sett, hvarjämte orden af den
lägre betydelsen adlades, så att man kunde därmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
