Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ja träd och klippor. Om vi vidare låta, i enlighet
med de för den indogermanska språkgruppen
uppvisade lagarna, det indiska och det grekiska ordet
erhålla den form som det måste hafva i de
germanska, särskildt i Nordens språk, då komma vi till
det inom detta område ofta förekommande ordet
álfr pl. álfar, hvilket i vårt folkspråk motsvaras af
formerna älf, pl. älfvar. I vårt skrifspråk
begagnas oftare den, antagligen under utländskt inflytande,
uppkomna femininformen älfva, pl. älfvor. Till
dem skola vi strax återkomma.
De grekiska sägnernas elementarandar, de olika
slagen af nymfer d. v. s. jungfrur (najader,
oreader, dryader) samt de mera otympliga satyrerna
och silenerna hafva förlorat spåren af
sammanhang med de dödas själar. Däremot voro hos de
italiska folken lares, d. v. s. herrarne, på en gång
de dödas andar och skyddsandar för huset, åkern
och vågen. I förra afseendet sammanfalla de med
manes, »de glänsande», åt hvilka man gaf
gudomlig rang och helgade grafvårdarna;[1] i det senare
kunna de icke skiljas från penates, husgudarna.
Ingenstädes hembar man åt de dödas skyddande
andar så stor vördnad som hos Romarna. Från
gatan gick man i det romerska huset genom en
liten gång in i atrium. På dess golf stod härden,
på hvilken man oafbrutet underhöll elden, som
representerade hemlifvets helgd, på väggarna suto
vaxbilderna af de hädangångna fränderna, här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
