Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ridande än ett träd, än ett djur, än en
människa.
Älfvar (ribhus) [1] och vättar (»väsen»)
sammanfalla i våra sägner, ehuruväl de senares namn
är vida mer omfattande. De äro af flere slag och
lefva öfverallt, i vatten och jord, i skog och bärg,
under rösen och träd, men äfven i människornas
närhet, i husen. Liksom vindens susande uti Indien
framkallade sägnen om andar som sjöngo, i Hellas
talet om den spelande Orfeus, så vet man hos oss
att berätta om älfvaspelet, som vemodigt klingar
från vattnet, om toner som från älfvarnas samqväm
tränga fram till de människobarn, som hvila på
deras kulle. Ljus- och svartälfvar blefvo väl under
mytologiens senare tid tvänne motsatta begrepp, men
det förra fans redan innan man tänkte sig denna
kontrast: älfvarna hörde till ljusets verld. Såsom
nymferna i Hellas’ lunder, så tråda älfvarna hos oss
dansen bland ängarnas gräs, och i det moderna
medvetandet har likheten med nymferna blifvit ännu
större, sedan man alltmer låtit älfvarna antaga
qvinlig karakter. Liksom Romarna offrade åt sina lärer,
så hade våra fäder älfvablot. När den isländske
skalden Sigvat red sin led från Edet vid Götaelf
fram till Skara, där han skulle till jarl Ragnvald
framföra den norske konungens bud, fick han icke
nattherberge i ett hus, emedan man där hade
älfvablot. Man offrade åt dem, genom att lägga mat
eller andra gåfvor i skålformiga gropar, som man
hade anbragt i större eller mindre klippblock. Många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
