- Project Runeberg -  Folklig Kultur / 1940. Årgång V /
2

(1940-1942)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

H. ELLDIN

sar på utvecklingen mera hörbara
och inflytelserika. De bli starka
därför att inte de andra, de positiva och
befrämjande, äro i rörelse på
samma aktiva sätt som annars. De bli
mäktiga därför att de kunna basuna
ut "vart skall man ta pengar ifrån",
"det finns ju inga anslag till
sådant", "det får ligga till sig till
bättre tider" — något som tyvärr kan
vara självklart när det gäller att
skaffa pengar och bevilja anslag
men ingalunda behöver vara så
naturligt när det är fråga om att
uppbygga människors sinnen och
förstånd under en förmörkad tid.
Men den åtskillnaden gör
allmänheten inte och därför få de passiva
och negativa lätt övertaget under
kristider. Och nu leva de högt på
det stillastående som är i sikte, det
är deras livsrum!

Vad skulle det bli kvar av hopp
och optimism och tro på
framtiden, om sådana makter finge husera
i pressen, på möten, i samtal, brev
och böcker? Eller menar någon att
det är med sådan stämning av fasa
och oföretagsamhet som vi skola
möta det värsta? Är det så
inspirerade soldater man vill ha vid
fronterna och civila bakom linjerna?
Anar inte varje svensk vad som kan
hända? Jo, förvisso, vi veta vad det
gäller eller kan gälla. Och vi ha
både ur historien och vårt eget
medvetande full övertygelse om att de
skräckslagna och passiva äro de
farligaste fienderna, ty de hjälpa
den yttre fienden att få bukt med
det starkaste en kämpande
människa kan ha: den sega viljan och

modet att offra allt för något bättre.
Ännu ha mörkmännen ej nationen i
sitt våld. Det mänskliga
medlidandet har vaknat till och presterat
vackra uppoffringar i materiellt
avseende, vackra men ingalunda
enastående prestationer. När detta
skrives i slutet av december har ännu
inte varje svensk offrat ens en hel
krona för sitt lidande grannfolk och
för att skapa åtminstone en
materiell front mot kulturbarbari. Kanske
vi komma att fullgöra vår
pekuni-ära plikt, låt oss hoppas det. Så
länge vårt folk har ett levande sinne
för att hjälpa finns det föga hopp
att andligen mörklägga det med
skräckskildringar, så länge utlöses
en aktivitet av värdefull art. Men
om kriget skulle dra förbi just våra
gränser, som det hittills gjort i 130
år, och vi fortfarande måste leva
under inskränkningar och ett ovisst
hopp om fred, hur kommer då vårt
folks mentalitet att utbildas om de
positiva och befrämjande krafterna
inte vakna och söka sig tillbaka så
nära till det normala levernet som
förhållandena tillåta?

Detta är den stora frågan ända in
i sista fredsögonblicket, frågan
om att hålla ett folk andligen friskt
och vid livsmod. Det är många
krafter som måste till för att hålla
nationen vid andlig vigör och bland dem
anmäla sig även folkbildningens
långa rad av aktiva. Vi kunna
utföra vår gärning även under
nuvarande svåra förhållanden, men vi måste
säkerligen rubba på våra cirklar i
ett och annat och söka
utgångspunkter i vad som nu är.

2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:32:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folklig/1940/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free