Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IATTERA TURSPEGEL
Den svenska filmens historia.
ROBIN HOOD: Den svenska
filmens drama, Sjöström
och Stiller. Illustrerad.
Åhlén & Söners förlag. Kr.
14: 50.
Relation mellan film och litteratur har
alltid varit intim. Filmens största
framgångar har ofta varit filmatiserade
böcker. Redan i filmens barndom letade
man efter lämplig litteratur att filma och
Strindberg meddelade generöst: "Var så
god och kinematografera så mycket ni
vill av min produktion."
Filmen har dock i någon mån kunnat
återbetala sin stora skuld till litteraturen
genom att i sin tur sprida intresse för
de filmade böckerna. Så skriver
exempelvis Selma Lagerlöf efter "Körkarlens"
premiär i England till Victor Sjöström:
"Nu tycks det emellertid, som om Ni
skulle ha brutit väg inte bara för svensk
film, utan också för mina böcker . . ."
Detta är en av filmens kulturella insatser,
som knappast flera än förläggarna och
möjligen bibliotekarierna hittills
observerat.
När man läser Robin Hoods, alias dr.
B. Idestam-Almquist, bok "Den svenska
filmens drama, Sjöström och Stiller", ur
vilken ovanstående citat av Strindberg
och Lagerlöf är hämtade, får man många
belägg för denna relation. Den svenska
filmens konstnärliga genombrott räknas
ju från "Terje Vigen" 1916. Scenariot
var skrivet av Gustaf Molander efter en
dikt av Henrik Ibsen och Victor
Sjöström, var såväl huvudrollsinnehavare
som regissör för filmen.
Ser man efter vad uppslagen till
filmerna hämtas även före denna film ska
man finna många författarnamn:
Strindberg, Topelius, Blanche, Tolstoj, Zola,
Stiernstedt, Flygare-Carlén, Bang, m. fi.
Och efter "Terje Vigen" är det
företrädesvis Selma Lagerlöf och Hjalmar
Bergman, men också Elin Wägner, Sigfrid
Siwertz, Erik Lindorm, Vilhelm Moberg
m. fi.
Redan ganska tidigt började man
diskutera "Är biografdramat konst?" och
Carl G. Laurin ansåg att
"biografdramatiken lika litet är konst som ett
anatomiskt vaxkabinett är vetenskap", medan
Daniel Fallström, som en tid var
litterär rådgivare på Skandinavisk
Filmcen-tral, sade: "Den konstnärliga filmen är
konst."
"Den svenska filmens drama" är det
hittills största originalarbete om film vi
har på svenska. Boken är i stort format
på över 300 sidor, är synnerligen rikt och
vackert illustrerad. Den avslutas med en
förteckning på samtliga Sjöströms och
Stillers filmer jämte litteraturförteckning
och register.
När en gång vår egen tids
litteratur-eller kulturhistoria ska skrivas, torde
man icke kunna gå förbi denna bok med
sitt rikliga källmaterial. Förf. ger oss
här ett par rätt utförliga biografier över
två av Sveriges största filmregissörer
och den svenska filmens utveckling
samtidigt med deras konstnärliga
skapande. Det är en mycket livfull
skildring, rappt och schvungfullt skriven med
många roliga anekdoter och belysande
citat icke minst ur korrespondens
mellan regissörerna, Lagerlöf och Bergman.
Visst kan man ibland tycka att stilen är
nonchalant och kanske även
dispositionen, men det varder förlåtet, ty det är ett
ovanligt rikt och fängslande arbete, en
härligt oakademisk bok, som uteslutande
gör en glad. Det har länge funnits ett
tomrum för "Den svenska filmens
drama" i varje bibliotek.
Olle Wedholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
