Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE ZETTERBERG
Kierkegaard är i sanning inte den
förste — och inte heller den siste
— som menat sig ha insett "vad
kristendom egentligen är". Man har väl
snarast ett intryck av att det är få
ämnen, som även den okunnigaste
och i andliga ting minst
bevandrade med sådan lätthet anser sig
kunna ha några oförgripliga meningar
om. Och det förhöll sig ungefär på
samma sätt för ett sekel sedan. En
rad teologer och filosofer, vilkas
namn också gått till vår tid, hade
med vetenskapliga anspråk gripit
sig an frågan. De mest kända
namnen bland dem som präglat
Kierke-gaards andliga miljö, äro väl
teologen Schleiermacher och filosofen
Hegel. Med alla olikheter hade de
dock det gemensamt, att de sökt
lösa 1800-talets stora andliga
problem, förhållandet mellan religion
och kultur, genom kompromiss,
sammansmältning. Kristendomen
gavs en sådan tolkning, att den
skulle passa "de bildade". De
skarpaste kanterna filades av,
"anstöten" som Kierkegaard talade om,
gjordes ganska obetydlig. Det var
på denna punkt Kierkegaard satte
in. Det står hög och ren luft kring
honom. Han uttalar sin avsky för
det smarta tillrättaläggandet av
evangeliet. Antingen är det fel, allt
detta som kristendomen har att
säga angående Gud och hans
absoluta krav, och då ska vi redligt
lägga den åsido. Eller är det rätt,
är det sanningen om människan och
Gud, vi där möta, låt oss då ta
det på allvar, såsom det är
menat. Den kristne förkunnaren får
inte likna en handelsresande, som
bara framhäver sin varas förmåner
för att locka kunder. Kierkegaard
tydliggör sin mening i en dråplig
bild: Antag att en man rusade på
en annan med en skarpladdad
pistol i handen och ropade: "Jag
skjuter ner dig ... ifall du inte —
märk, nu kommer poängen! — gör
livet här på jorden så lukrativt och
njutningsrikt som möjligt", så är
väl detta det löjligaste som kan
tänkas. Det är alltså den bekväma,
offerskygga, fega kristendomen,
han här målar. Och sanningen är
väl den, att han inte målat den fule
på väggen i överdrift. Det är
ganska träffande som skildring av
åtskilliga kristnas inställning
alltjämt.
Georg Brandes, den store danske
naturalisten, vars livsinställning
ju närmast utgör en antipod till
Kierkegaards, har karaktäriserat
Kierkegaard som århundradets geni.
Han beklagar bara, att denne fått
skriva på ett språk, som inte
tillhörde de stora. Om något bevisar
storheten i Kierkegaards ande är
det väl, att inte ens språkgränsen
hindrat hans inflytande. Det
sällsamma har inträffat, att han
kommit att få betydelse inte bara för
några av den nordiska litteraturens
stormän — såsom Ibsen och
Strindberg — utan att han för en
inflytelserik riktning inom nutida tysk
teologi (den s. k. dialektiska skolan)
vid sidan av Luther kommit att
stå som den mest betydande
kristne tänkaren sedan urkristendomens
dagar. Vad man framför allt
anknutit till är Kierkegaards syn på kris-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
