Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några synpunkter på teater
Av NILS BEYER
Bland de sköna konsterna intar
teaterkonsten en särställning genom att den
blott existerar i nuet. Diktens, måleriets,
musikens, ja, t. o. m. filmens skapelser
lever ett eget liv, oberoende av de
konstnärer som skapat dem, men en
teaterföreställning finns till endast så länge den
står på teaterns program. Ja noga taget
kan den inte ens upprepas, i varje fall
inte i identiskt samma form: bortsett från
olikheter i själva spelet, är det varje
kväll en ny publik, och vilken förmåga
en publik har att ge en speciell resonans
åt stycket, vet varenda teaterbesökare.
Teatern är därför en flyktig konst, och
det beror på det säregna förhållandet,
att det material den sceniske konstnären
arbetar med är hans egen kropp. Han
håller sitt "konstverk" vid liv endast så
länge han är i aktion på scenen. Den
förmånsställning de stora skådespelarna
intar genom att mera omedelbart och
mera intensivt kunna påverka publiken
än de andra konsternas utövare — och
samtidigt vara de konstnärer som
åtnjuter den största personliga populariteten
— får de köpa till priset av att snabbare
än några andra gå in i den eviga
glömskan. Däri ligger skådespelarkonstens
tragik, och ur denna framspringer den
berömda fåfängan, det omåttliga behovet
av blommor och applåder, den starka
irritationen för kritikernas omdömen
hos denna konstnärskår.
Skådespelarkonsten har ofta varit
ringaktad, ännu oftare missförstådd. Den
har betecknats som en andrarangskonst,
en reproduktionskonst, eftersom det ju
är diktaren som skriver dramat — och
skådespelarna endast är de som "utför"
de olika rollerna i skådespelet.
Men fullt så enkelt är det nu inte.
En roll i ett skådespel består av ett
visst antal repliker. De människor
författaren sett i sin fantasi, då han skrev
sin pjäs, har han beskrivit framför allt
genom det de säger till varandra. Läser
vi en teaterpjäs, finner vi, hur de olika
personernas karaktärsegenskaper
avslöjar sig i dialogen. Vi lär känna dem
ungefär på samma sätt som vi lär
känna våra grannar på ett pensionat, där vi
bott en tid, och där det är så lytt,
så att vi utom det dagliga umgänget vid
middagsbordet inte kunnat undgå att
höra deras meningsskiften även när de
trott sig ensamma inbördes.
En skådespelare kan naturligtvis
också nöja sig med denna mer eller mindre
flyktiga bekantskap, då han fått ett
rollhäfte i sina händer. Han har tekniken
inne, vet hur en själslig affekt skall se
ut, kan visa sorg, vrede, förälskelse, allt
som begärs av honom, och dessutom har
han en viss medfödd förmåga att
"underhålla" publiken. Han träder in i spelet
som en av författarens figurer och gör så
att säga "i dennes ställe" vad som skall
göras och sägas. Det mänskliga intresse
han kan avvinna publiken ligger i rollen,
och det är hans lycka, förklaringen till
hans framgång, att publiken i allmänhet
har så svårt att skilja roll ifrån
utförande. Vad den applåderar är den scen-
254;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
