Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
bringar hela föreställningen ur balans.
Det är inte blott samspelet mellan de
skådespelare, som på en gång är
närvarande på scenen, det här gäller. Det
måste finnas ett "samspel" även om
skå-spelarna inte möts. Tag t. ex.
Strindbergs berömda pjäs "Gustav Vasa", där
kungen uppträder först i tredje akten,
men dessförinnan kastar sin skugga över
allt som händer. Osynligt närvarande är
han hela tiden den dominerande
gestalten. Denne kung måste framställas av en
skådespelare, som kan fylla ut rollens
väldiga format. Inte blott för rollens
egen skull, utan även därför, att eljest
får de bägge första akterna aldrig sin
riktiga förklaring. När åskådaren
tänker tillbaka på dem, blir de meningslösa.
Kungens storhet blir ingen realitet, utan
ett postulat, en förutsättning för
handlingen, men i teatern får det inte finnas
postulater, där skatt allting bevisas.
Låt oss så tänka oss en modern pjäs.
"Hyggliga människor" av amerikanaren
Irwin Shaw, som i sommar visats i
folkparkerna (i Olof Molanders mönstergilla
iscensättning). Den handlar om ett par
små, beskedliga gubbar, som på grund
av världens ondska tvingas att bli
mördare. Deras våldsdåd skall inte blott
framstå som oundvikligt, utan som en
befriande handling, en önskedröm för
varenda åskådare i salongen. Det är
nämligen ondskan själv de dräper. De
tar livet av en gangster, som annars —
på det mest upprörande sätt — skulle
ödelägga livet för dem själva. Den
skådespelare, som framställer denne
gangster, måste inte blott förklara sin egen
roll, utan även förklara, att det mord,
vari pjäsen kulminerar, är en akt av
mänsklig rättvisa. Han måste vara
tillräckligt motbjudande, tillräckligt farlig,
tillräckligt universell för att sätta
publikens konventionella rättsföreställningar
ur spel och få den att applådera en
förbrytelse, som under vanliga förhållanden
skulle te sig som en enkel kriminalsak.
Ett tredje exempel: den danske
författaren Kjeld Abells pjäs, "Anna Sophie
Hedvig" (given på Dramatiska teatern
härom året), som också handlar om ett
dylikt "önskvärt" mord, avsett att
symbolisera tanken, att med livets
ödelägga-re lönar det sig inte att tala förnuft.
Den lilla landsortslärarinnan Anna
Sophie Hedvig knuffar en
föreståndarinna, som pinar glädjen ur skolbarnen,
utför trappan med dödlig utgång. Hon
bekänner av fri vilja vad hon gjort och
tar straffet på sig. Men hon ångrar inte
sin gärning. Hon har genom den räddat
sina kära flickor i skolan. Man får
emellertid aldrig se denna sadistiska
föreståndarinna. Publiken får utan egen
möjlighet att döma i frågan godtaga den
andra partens förklaring, att hon måste
röjas ur vägen. Där föreligger ett
postulat, en brist i bevisningen, som gör
styckets logik osäker.
På ett sätt kan dock en teaterregissör
rädda denna situation. I en scen,
förlagd till skolans kollegierum, förekom-;
mer ett möte mellan Anna Sophie
Hedvig och hennes älsklingselev, en ung
flicka. Den skådespelerska, som spelar
denna, får därigenom till uppgift att med
sin roll, innehållande en handfull repli-
Viktor Sjöström, Olof Molander och Colbjörn
Knudsen i Irwing Shaw’s drama "Hyggliga
människor".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
