Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIENRY PETER MATTHIS.
den heta mänskliga lidelsen och de
ekande tidsrösterna som ljuder från scenen.
Det har fått en nervös ton som gör
läsaren oviss, men det kan säkerligen på
scenen gestaltas gripande — det kan ju
också gärna få verka nervöst, ovisst och
kaotiskt och därmed på sitt sätt vara en
spegel. Det skulle inte lämna åskådaren kall
som så många andra stycken.
Grundmotivet är kvinnorna och kriget.
En huvudhandling, modern som kämpar
för att rädda sonen åt livet, är inskjuten
i ett fodral: en ubåt har sjunkit, ingen av
besättningen kan bärgas ur båten, men
det dröjer innan männens anhöriga får
besked om liv eller död ombord.
Kvinnorna väntar vid hamnen i förtvivlan
som övergår till raseri. I deras liv blir
olyckan en katastrof. Världen är sig inte
lik mer, då tragedin är fullbordad.
Modern som har mist sin make vill fly med
sonen till ett annat land. Men den unge
mannen — han har pliktförgätet druckit
sig full och stannat i land när båten gick
ut ■— sviker till sist hellre modern än
sin tjänst vid flottan och vill anmäla sig
som desertör. När han sätter på sig
uniformsmössan och går, sjunker modern
ihop på trappsteget: "Jaa — då får väl
jag försöka uthärda på samma sätt som
hittills, då — uthärda — uthärda i
evigheters evighet." Det är slutrepliken —
perspektivet ger sig självt.
Ett skådespel som Okänd svensk
soldat av Josef Kjellgren är framför
allt läsdrama. Det har några dramatiska
och verkningsfulla scener som kunde
spelas, men i övrigt är miljöskildringen
alltför episkt bred för scenen.
Utformningen är enkel och dialogen naturlig,
men styckets nästan filmatiska realism
måste lägga hinder i vägen för
framförandet. Handlingen ligger också
egendomligt gömd i skildringen, och det är denna
som främst fångar intresset — detta till
och med så utpräglat att man efteråt har
i minnet en rad bisarra, färgstarka
tablåer mer än ett drama.
Besättningen på en svensk lastångare
gör myteri i en polsk hamn, då det upp-
täckes att fartyget har vapenlast, och
manskapet går i land efter en
sammanstötning med kaptenen. Men denne
vägrar till sist också att gå ut med båten,
och med undantag av förste styrman, en
streber och fascist, gör hela befälet
gemensam sak med manskapet. Det är i
enklaste drag historien. Endräkten är
för stor för teatern. Ett dramatiskt motiv
hade förste styrmans råa maktkamp på
fartyget kunnat ge, inen Kjellgren har
velat visa den mänskliga solidariteten hos
sjömännen. Detta gör han också
övertygande och vackert. Dessutom ger han
en mängd levande, detaljrika bilder från
sjöfolks liv ombord och i vinterliga
hamnar.
I starkt förminskad form framfördes
detta skådespel en gång på den lilla
försöksscenen Svenska Dramatikers studio,
men uppförandet gjorde inte stycket
rättvisa.
Läsdrama i ännu högre grad är
K e j s a r n av Birger Beckman. Detta
skådespel är till och med på vers.
Genom sin form samt de stiliserade
figurerna och de patinerade
uttrycken måste det förefalla
verklighetsfrämmande eller förbryllande. På sätt
och vis är det ett historiskt
skådespel. Det handlar om kejsar Welhelms
öde från triumfen över Bismarck till
flykten efter härens nederlag. Men
historien blir i denna framställning så blek
och avlägsen, den berör oss inte, trots att
dess fakta skulle ha så mycket att säga
oss. Kejsarn själv kommer oss till mötes
som en skugga ur en legend, men
samtidigt vet man ju att den arma skuggan
lever belåtet i sin vedsågaridyll, ett
stenkast utanför sitt forna rike, liksom en
annan possession, som har "dragit sig
tillbaka". Sådant ger perspektiv i två
olika plan, och det skär sig
allvarligt för läsaren, helst som man hela
tiden både tror och inte tror att alltihop
måste vara ironiskt menat. Hur detta
stycke skulle ta sig ut på scenen vågar
man knappt tänka på. Om inte som
marionetteater med levande dockor.
Farlig oskuld av Ragnar Joseph-
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
