Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sin tids kejsare — före sin tid
Av AXEL STRINDBERG
"T nom tre år skall jag vara världens
her-A re." Före invasionen i Ryssland ansåg
Napoleon detta ingalunda omöjligt. Tre
år gick, och han satt visserligen som
herre över ön Elba, på några fattiga
hundra kvadratkilometer, erinrar Eugen
Tarle i sitt nyligen till svenska översatta
arbete: Bonaparte.
Bedömningen av Napoleon, liksom av
alla andra stora och små personligheter,
har givetvis alltid influerats av den
skrivande och diskuterande samtidens egen
inställning till de problem vederbörande
objekt engagerat sig i, och det är därför
mycket begripligt att den modärna
Na-poleonuppfattningen kommit att mer än
man gjort tidigare fästa vikt vid
Napoleons maktpsykologi och de annars ganska
obeaktade samhälleliga förutsättningarna
för hans gärning. Just dessa företeelser
är det som framför allt intresserar hos
Tarle. Fackkritiken har uppspårat en
del faktiska detaljmisstag i detta verk,
men för läsare, som utan att ta skada till
sin själ av dessa smärre förirringar
likväl kan ge sig i kast med volymen, är
den mycket givande tack vare sin
tidsaktualitet och vidare därför att
författaren på ett ovanligt vis lyckats ge en
folkligt lättillgänglig, ibland rent av
spännande framställning av äventyren
och äventyraren.
Härskarlidelsen, den intill besatthet
utvecklade driften att rå över,
snarare än att egentligen rå om människor,
är det viktigaste draget i denna karaktär,
det som skrämt och tjusat mer än allt
annat. "Jag är inte längre i stånd att
lyda", konstaterar den unge
framgångsrike generalen redan vid tiden för
fredsförhandlingarna efter italienska
fälttåget. Han är mycket snart på det klara
med att det inte är för de där
advokaterna i Paris — Barras med flera — som
han bör bemöda sig. Maktens man är
sig själv nog från första stund.
Men en jagbetoning av så fantastisk
potens som Napoleons måste på den
utsida han vänder mot omvärlden avslöja
likgiltighet och förakt. Den — som det
heter — stora karaktärens överlägsna
krafter av själsligt lugn och
koncentrerad samlingsförmåga, vilka kanske bäst
kom till synes efter de fruktansvärda
olyckorna i Ryssland, hade sin
förutsättning i en absolut frånvaro av intresse för
mänskligt lidande. Hans väldiga
framgångar, blodsbetalda med miljoner
människors liv, hade utvecklat detta
illu-sionsfria mänskoförakt till ytterlighet,
men hans anlag i den riktningen var
avsevärda redan under ungdomsåren. Som
tjuguåttaårig segrare hyllades han
fantastiskt efter återkomsten från Italien
utan att därför ett ögonblick rubbas i sin
misstro; han inregistrerade
ovationstjuten, men mer var det inte heller. "Massan
skulle ha skockats omkring mig med
samma iver, om jag hade letts till
giljotinen", yttrade den kringfjäsade men
alis icke överväldigade unge mannen.
Så som det måste gå med stora härskare,
vilka har denna syn på sina underlydan-
.302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
