Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERA TURSPEGËL
ristiker. Största utrymmet har givetvis
ägnats sådana diktare som Hemingway,
Bromfield, Wolfe och Steinbeck, vilka
åtminstone delvis finnas i svensk
översättning. Dessutom behandlar Lundkvist
ingående William Fulkner, en intensiv
och mycket egenartad diktare. Det vore
önskvärt att något eller några av hans
representativa verk bleve översatta och
detsamma gäller även Erskine Caldewell,
särskilt hans primitivistiska, av drastisk
humor fyllda roman God’s little acre.
De övriga författarna Dos Passos,
Bayle, Prokosch, Halper m. fi. behandlas
helt naturligt mera summariskt, men man
hinner dock få intresse för deras i många
fall betydande författarskap. Över huvud
blir det bestående intrycket av Arthur
Lundkvists lilla skrift en ökad lust att
stifta bekantskap med dessa fjorton
amerikanare.
Arne Ström.
Fyra författare.
HENNING SÖDERHJELM:
Sillanpää.
GUSTAF LUNDGREN:
Thomas Mann.
STEN LINDER: Bo
Bergman.
STELLAN AHLSTRÖM:
Vilhelm Ekelund.
Studentföreningen
Verdan-dis småskrifter. Bonniers.
Pris per styck 1: — kr.
Verdandis småskrifter förtjäna kanske
i våra dagar en större uppmärksamhet
än någonsin. Just nu, när de flesta
nyutkomna böcker, av vad slag de vara må,
nödvändigtvis måste vara skrymmande
stora, mångordiga och uppsvällda för att
göra sig gällande på bokmarknaden, är
det glädjande att se, att denna så
förtjänstfullt redigerade skriftserie alltjämt
trotsar dagens moderiktning och
presenterar nya häften med samma
kännetecken som de tidigare: saklighet, klarhet,
koncentration.
Ovanstående fyra skrifter, vilka äro de
senast utkomna i den s. k.
litteraturserien, äro alla av ett sådant värde, att de
kunna rekommenderas åt var och en som
är litteraturintresserad. De äro samtliga
skrivna av personer som äro insatta i
sina ämnen och ha klart för sig, var
problemets kärna ligger. Av den
anledningen ha de kunnat hålla fast vid det
som är väsentligt.
Henning Söderhjelm har stått Sillanpää
och dennes miljö mycket nära. Hans
skrift om Finlands förste nobelpristagare
vittnar också om förtrogenhet med
Sil-lanpääs föreställningsvärld och om
beundran för hans konst. Söderhjelm
karakteriserar Sillanpää som "den passive
lyssnaren, som intuitivt levat sig in i sin
hembygds natur och människor". Han
framhåller också diktarens vördnad
inför den oskuldsfulla primitiviteten och
hans avsky inför den råa primitiviteten.
Hans storhet är, att han "i en enslig finsk
bygd funnit det allmänmänskliga och det
allmängiltiga så rikt representerat att det
avspeglar allt mänskligt väsentligt".
Är Sillanpää den passive lyssnaren, så
är Thomas Mann däremot den
genomre-flekterande författaren. Hans centrala
problem är frågan om "anden" och
"livet", ja han skulle, som Gustaf Lundgren
säger, kunna sätta som motto på sitt
författarskap Ibsens bekanta ord: "At digte
— det er at holde dommedag over sig
selv." Det är många komplicerade
problem man möter i Lundgrens häfte, och
man kan kanske ställa sig frågande inför
ett och annat, men som helhet är det en
mycket säker och gedigen framställning,
som här ges av Thomas Manns märkliga
väg från isolering fram till
människogemenskap, humanitet och demokrati.
Också hos Bo Bergman kan man, som
Sten Linder fint visat, se en utveckling
i en sådan riktning — ehuru detta är allt
de båda diktarna ha gemensamt. Av
debutsamlingarnas melankoliske, ensamme
och desillusionerade poet har blivit en
diktare, som trots allt ser en mening i
kampen och som med sina finslipade
strofer vill resa sig mot våldets,
förtryckets och barbariets makter.
Vilhelm Ekelunds väg har varit en
annan än de tre föregåendes. Bland
svenska diktare har han länge varit den mest
ensamstående. Han började som
tidsbe-tonad Lundapoet men fann snart sin
egen stil som "det evigas förkunnare"
och det inre livets diktare. Hans
författarskap hör inte till de mest
lättillgängliga, och han har aldrig offrat sin konst
för något som publiksmak och allmänna
talesätt. Hans djupt personliga diktning,
som på ett utmärkt sätt analyserats av
Stellan Ahlström, hör liksom Sillanpääs,
Manns och Bergmans till den litteratur,
som är av värde i vår andliga beredskap.
Ragnar Amenius.
PRENUMERERA PÅ
7olklij Kultut
1941!
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
