Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TURE NERMAN
men Gierow tar saken intelligentare
än de som eljes sysslar med nor
dismen. Han ger en god tidsbild med
målningen av upplösningen i de
gamla asagudarnas värld, Sista
kvällen är en ståtlig sak i fornstil, och
skräckstämningen stärkes av att han
placerar bödeln hack i häl efter
varje människa: han är hennes själ.
Gierow fortsätter ganska naturligt
för hans historieskymningsdiktning
till medeltiden och målar kusligt väl
folkvandringarnas ryttare i det
skedets skräcktid:
De stirra orörligt med mordiskt hån
ur platta ögongropar.
Det blir stympade lik och förtvinade
strån
där hunnerorkanen sopar.
Attila bygger en borg av trä.
Kring honom i konungagården
ined sänkta blickar kryper på knä
den mångtusenhövdade horden.
Förf. har även i en rad erotisk
vers fått fram något
skymnings-grumligt, sammansmältningen
mellan jag och du, undran vem den
älskade egentligen är, upplösning, allt
flyter hän i ett sövande brus till
döden.
Å andra sidan har han i
dagsbeto-nade vers till det nordiska avsnittet
av det stora kriget känt manligt
starkt dagsaktuellt. 1936 skrev han
Nordisk vinter, där han verkligen
siar något om de fem gamla nordiska
folken, som trodde sig sitta i lugn
med var sitt nationella skafferi och
inte hade mer samhörighet än
kongressprat:
Omkring oss går det vilt och blodigt till,
men vi ha mist intresset för det slaget.
För oss får jorden rulla som den vill.
Vi ha det riktigt gott på undantaget.
Kring oss står horisonten som en fond
av svarta flammor, rök och röda bränder.
Och ondskan trummar, våldet går sin
rond
med blodet drypande från grova händer.
Vi sitta, var för sig, i brasans sken.
Vi höra händerna på dörren treva
och skola gå mot dörren, en och en,
med mycket liten chans att överleva.
Av mera fristående dikter må
noteras en ljust innerlig
västkuststämning Kvinna vid havet och den
ståtligt allmänmänskliga Verk av
mänskohand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
