Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERA TUKSPEGEL
slitet av förhärjande strider som
skapade förvirring oc.h skräck, samtidigt som
hos det stora flertalet längtan efter fred
växte sig allt starkare. Givetvis får man
akta sig för att överdriva likheterna, i
synnerhet på det politiska området.
Västerlandet var inte splittrat i nationstater
som kämpade mot varandra, utan
kampen stod mellan en mindre grupp
människor och gällde makten i ett världsrike,
som endast till skenet var en republik
och vars struktur var en helt annan än
våra staters.
Denna strid bjuder på oerhört
dramatiska händelser och för fram flera
intressanta och varandra mycket olika
människotyper. Främst märks de två stora
motståndarna i kampen om Cæsars politiska
arv, Marcus Antonius och Octavianus,
senare kallad Augustus. Marcus Antonius
var en brutal, obehärskad maktmänniska,
barbarisk och kraftfull men utan större
uthållighet och med stor svaghet för
österns laster. Han var en öppen natur som
står tämligen klar för eftervärlden. Hans
medtävlare Octavianus var däremot en
kall, beräknande politiker, som aldrig
lät undslippa sig ett oöverlagt ord eller
utförde en obetänksam handling. Under
sin ungdom visade han prov på en
fullkomlig hänsynslöshet och en ovanlig
grymhet. I säker besittning av makten
slog han emellertid om och blev en
mycket fredsälskande härskare, som
avskydde krig och framför allt strävade efter
att upprätthålla lugn och ordning i det
väldiga riket, och hans regering inledde
den "romerska freden", som kom att
räcka i omkring två hundra år och var den
fredligaste perioden i imperiets eljest så
stormiga historia.
Den italienske historikern Ettiore
Fabietti har i sitt arbete Kejsar Augustus
skildrat Octavianus’ hela liv. Hans
framställning är saklig och väl disponerad,
och han undviker noga att bryta den
nyktert berättande stilen. Boken ger en
god orientering i skedets historia, och
kanske skulle man bara ha önskat att den
dramatiska spänningen i den gigantiska
kampen framträtt starkare.
Dr Ferdinand Mainzers bok Kampen
om arvet efter Cæsar, som begränsar sig
till att skildra Octavianus verksamhet
fram till den tidpunkt då han är i ensam
besittning av makten, har en helt annan
karaktär än Fabiettis arbete. Kampen om
arvet efter Cæsar är fylld av ett
intensivt dramatiskt liv, som man annars
endast finner i historiska romaner. Men
Mainzers bok är ingen roman utan en
saklig framställning, skriven av en man,
som levat sig så in i denna tid att han
kunnat återge den lika levande som om
den vore vår egen. Mainzer söker
psykologiskt karaktärisera tidens ledande
gestalter, något som ytterligare bidrager till
att de står så levande för oss. Detta är
givetvis en svår uppgift, och läsaren
måste alltid fråga sig vad som är sanning
och vad som endast existerar i
författarens fantasi. Mainzer lämnar dock inte
verklighetens mark utan stöder sig på
fakta, och hans framställning präglas av
en måttfullhet som inger förtroende.
Om båda av dessa arbeten gäller att
de väl ensidigt sysselsätter sig med det
rent politiska spelet och inte mycket
berör de ekonomiska och sociala
förutsättningarna för detta. Men dessa strider
hade onekligen i stor utsträckning
karaktären av personlig maktkamp, varför
anmärkningen inte är väsentlig. Åt den,
som objektivt vill betrakta människor i
oförsonlig och gigantisk kamp, kan dessa
två böcker, i synnerhet Mainzers,
oförbehållsamt rekommenderas.
Arne Ström.
Prenumerera på
7’ollclif ku It ut
1942!
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
