Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERA TUKSPEGEL
det tegnérska kravet på ordets och
tankens klarhet. Man har aldrig tråkigt i
hans sällskap: han har alltid något av
vikt och värde att säga, och hans förstår
att säga det på ett stimulerande och
tankeväckande sätt.
Denna upplaga av Fogelqvists skrifter
lovar att bli ett lika ståtligt som värdigt
minnesmärke över en rakryggad
kulturkämpe, som in i det sista stod i harnesk
mot de mörka makterna i tiden och som
utan att förtröttas hävdade humanismens
höga ideal: fred, frihet och förnuft.
Karl Söderberg.
Valfrid Spåncberg berättar.
VALFRID SPÅNGBERG: Mina
femti joiirnalistår. Eklunds
förlag. 111. Pris kr. 8:50.
Med femti års journalistbana och några
och tjugo böcker bakom sig hör Valfrid
Spångberg till de mest ansedda och mest
framstående av svenska publicister. I
Publicistklubben hör han till de klassiska
profilerna. I landsortspressen finner
man varje vecka hans namn under
utrikespolitiskt orienterande, av
humanistiska och demokratiska ideal burna och
genomandade artiklar. Spångberg räknas
väl till den gamla skolan, men om honom
kan sägas att han "varit yngre än de
flesta" och att vad han gör och skriver
vittnar om ungdomlig vitalitet. Han hör till
de .gamla radikala liberalerna, som
Sverige i dag har mycket att tacka för, och
han har väl förvaltat andan och arvet
från Verdandikretsarna och Adolf Hedin.
Vad skall icke en man som Valfrid
Spångberg med sina långa publicistiska
verksamhet, sina vidsträckta
erfarenheter, sina personliga förbindelser och sitt
djupa intresse för samhällsfrågorna ha
att berätta! Förvisso mycket. En del av
sina hågkomster har han skrivit ned i
den vackra volym som under titeln Mina
femti journalistår utkom strax före jul.
Den som läser denna bok om närmare
300 sidor får inte blott glädjas åt den
intima bekantskapen med en rikt
utrustad och verklighetserfaren personlighet
eller njuta av en utsökt stilkonst. Man får
också en klar bild av den det svenska
samhällets omvandling som kallats det
demokratiska genombrottet och som
ingalunda enbart utgjorts av politiska
uppgörelser utan jämväl bestått i
ekonomiska strukturförändringar och därmed
sammanhängande socialpolitiska och
kulturella förändringar. Man får med
Spångberg som vägvisare göra ett slags social
Nilsholgersoniad i tid och rum, från
1890-talets akademiska liv i Uppsala till
det andra världskrigets tredje krigshöst,
ty så lång tidsrymd omspänner
skildringen.
Valfrid Spångberg hör till dem som ha
större intresse för andra människor än
för sin egen person. Han berättar inga
detaljer om sin barndom eller om sina
uppväxtår, och överhuvudtaget spelar
han själv en mycket tillbakadragen roll
i sina memoarer. Han börjar med att
måla en tidsbild från Uppsala vid början
av 1890-talet. Studenterna läste Oscar
Le-vertins och Gustaf Frödings dikter och
gingo då och då på Verdandis mycket
uppmärksammade diskussioner. Den
hetaste striden var redan utkämpad — den
hörde 1880-talet till — vågorna gingo
inte längre så höga, men dyningarna
kändes, och emellanåt blåste det upp på nytt.
Det fanns många förnämliga
personligheter i Uppsala vid denna tid: Fritiof
Holmgren och Hjalmar Öhrvall, Harald
Hjärne, Rutger Sernander och Knut
Kjellberg. Spångberg hade kommit till
Uppsala uteslutande för att förbereda sig
för journalistens kall. Journalistiken var
då ett osäkert och dåligt ansett yrke, men
Spångberg visste vad han ville. Han
berättar om sin ställning till yrket i
kapitlet "Svenskt tidningsliv vid sekelskiftet",
och ger där också utomordentligt
intressanta minnesbilder från 1890-talets
landsortstidningar och huvudstadspress.
Efter några års anställning i
landsorten kom Spångberg till Stockholm och
Aftonbladet. Senare var han under
åtskilliga år redaktör för Afton-Tidningen,
vars tillkomst och utveckling han
beskriver, och kom därvid som bekant att
spela en central roll i Strindbergsfejden,
framförallt genom att bereda Strindberg
ett forum i Afton-Tidningen. Spångberg
har skrivit ett mycket initierat kapitel
om denna stora litterära kamp och bl. a.
belyst August Strindbergs inställning.
Han karakteriserar fejden som "en
personlig uppgörelse, men också en brytning
mellan olika åskådningar. — Litterärt
var Strindbergsstriden ett bokslut om det
förflutna. Politiskt var den ett förspel
till 1914".
Med politik och politiker sysslar
Spångberg förklarligt nog rätt utförligt.
Han har tecknat ett vackert, ja rent av
gripande porträtt av Adolf Hedin — vars
liv och verk han torde känna bättre än
någon annan -— han har gett en god
karakteristik av den gamla första
kammaren, han berättar om Sven Hedins var-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
