Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
"uppfostrat" henne placeras på museet.
De är samma slags människor som
Lar-sens svärmor. Människor, för vilka
konvenansen betyder mera än livet, och som
därför är livets fiender. På museum med
dem! Där hör de hemma, de kommer inte
ens att märka, att de sitter där i stället
för i sina vanliga plyschsoffor!
Ett djupare och allvarligare grepp tog
Kjeld Abell, då han -— med det
spanska kriget för ögonen — skrev sitt stora
"problemdrama", "Anna Sophie Hedvig",
som kom till 1938, och som gavs på
Dramatiska teatern i Stockholm året efteråt.
Tekniskt sett betyder det ett närmande
till den realistiska teatern — stycket är i
fråga om den yttre formen en blandning
av borgerlig konversationskomedi och
kriminalpjäs. Endast med tidsföljden
har Abell trollat på det sättet, att de
mellersta akterna består av de händelser,
som personerna föreställes berätta för
varandra, och dessa "berättelser" är
lagda inuti varandra som lådorna i en
kinesisk ask. Men varje akt för sig är fullt
realistisk och "riktig", som vi är vana
vid på scenen. Det ovanliga ligger
däremot i handlingen. En liten enkel och
anspråkslös och en smula löjlig lärarinna
kommer på besök i ett "fint"
köpenhamnshem, där hon råkar hamna mitt i
en borgerlig bjudning. Efter middagen
sitter man och slöpratar vid den öppna
spisen, och under trycket av oron i
världen kommer man in på ett ömtåligt
ämne: att döda. Kan man över huvud taget
döda? Är det möjligt för en vanlig
anständig människa — en av oss här — att
ta livet av en annan? Nej, någonting
sådant gör man dock inte — alla avvisar
tanken som orimlig. Då upphäver den
lilla Anna Sophie Hedvig sin skygga röst:
Hon har gjort det! Hon, den beskedliga
människan, har begått ett mord! Av
kärlek till sina elever i skolan har hon med
berått mod knuffat en blivande
skolföreståndarinna, som med sin elakhet skulle
ha varit en plåga för barnen, utför en
livsfarlig trappa, med påföljd att hon
brutit nacken av sig.
Det är den döda föreståndarinnan, som
man aldrig får se på scenen, men
vilkens tyranniska härsklystnad är pjäsens
förutsättning, som representerar de onda
makterna i tiden — diktaturandan,
våldsmentaliteten, som alla vill trotsa,imen som
endast den lilla Anna Sophie Hedvig
vågat angripa. Livet har fattat denna enkla,
trohjärtade själ i sina starka händer och
tvungit den till det vanskligaste av allt:
en verklig handling. Skenbart kan
stycket se ut, som om det försvarade
små-mord i den politiska kampen, och denna
misstanke ligger så mycket närmare till
hands, som dramats teknik för övrigt
inte är symbolisk — endast i slutvinjetten,
där den av den borgerliga rättvisan
omhändertagna lärarinnan synes som i en
vision placerad bredvid en dödsdömd
milissoldat ifrån Spanien, brytes den
realistiska ramen, och stycket får ett långt
perspektiv ut i tiden. Det är också så det
skall fattas i sin helhet. Det är ett
problemdrama om demokratins väsen. Det
riktar sig mot den falska,
väluppfostra-de, välsinnade "humanitet", som sitter
med armarna i kors, och som inte är i
stånd till någon annan "handling" än den
som består i att stänga av radion, när
världsnyheterna blir för påfrestande. Vad
Kjeld Abell vill lära oss, är att ta livet
på allvar — och göra detta genom alt ta
parti för de kulturvärden, som nu hotas
av undergång. Den lekfulla lustspelston,
som finns i allt vad han skrivit, gömmer
här på ett djupt, indignerat allvar. Han
hör till den kategori av allvarsamma
humorister, som kan få andra att skratta
—- men inte skrattar själva.
Samma grundtema kommer slutligen
också igen i hans hittills senaste
skådespel, "Judith", skrivet 1940 och uppfört
på Det kongelige Teater i Köpenhamn.
Kvinnan, som slår ihjäl en tyrann, är
här inkarnerad i den bibliska sagans
Judithgestalt — hon som dödade
Holofernes. Vi får lära känna Judith som en
ung, modern, levnadslustig änka, vilken
råkar ut för den pikanta malören att få
tillbringa natten i en prästgård tillsam-
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
