Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människan och naturen
Av Henry Peter Matthis
I våras, när solen började lova sommar
igen, skrev biologen och humanisten
Lorentz Bolin en manande artikel, som
tidskriftens läsare säkert kommer väl
ihåg: En humanist ser på naturen. Den
innehöll påminnelser och varningar,
kon-ske en smula klagan å naturens vägnar,
men överdrev varken humanistens krav
på skönhet eller biologens på naturskydd,
då den kritiskt skärskådade de
förändringar som vårt lands natur måste
undergå för kristidens och den ekonomiska
realismens skull... Med andra ord: för
den nutida människans skull.
En hel del av de välbefogade
påminnelserna kunde ha illustrerats av böcker
för dagen. Men samtidigt hade dessa
böcker kunnat ge kunskap om, eller
argument för, en annan sida av saken:
människan i naturen.
Förhållandet är rikhaltigt och
mångskiftande, ja outtömligt. Livet gestaltar
det och avgör det. Problemet människan
som natur eller del av naturen ligger
gömt i det. Helt realistiskt sett är
naturen människans omgivning i stort, ger
betingelser och villkor, innebär band och
grund, själva verkligheten. Den minst
imponerande sidan av det är den
estetiska, då människan ställer sig utanför
och betraktar, granskar, dömer, som om
det gällde tavlor på en utställning.
Människan intimt i naturen — det kan
vara sådant som (utan
kamerainspelning) kvinnor som mjölkar kor i hagen,
arbetare på torvmossen, ungdom på bad-
stranden och barn i bärskogen. Det kan
också vara forskaren i en eller annan
mark, men knappast naturskyddsivraren
i ett vildmarksreservat.
Det är synd att Sten Selander älskar
den senare attityden, på flykt från
civilisationen, den vardagliga omgivningen.
Han kan konsten att skildra natur,
berätta om natur i enkelt, självklart liv, men
han väljer en museumsvinkel när han
betraktar vårt land. Han är — nu senast
i Den gröna jorden (Bonniers, kr. 6:50)
— inte humanisten utan biologen som ser
på naturen, men en biolog med
konstnärlig inställning och poetens patos för
upplevelsen och rätten att njuta sköna syner.
Människan är alldeles borta ur hans
synfält. Skildringen — och lyckan i
tillägnandet — är en affär mellan
poeten-biologen och landskapet. Några vilda
djur i tavlans hörn ökar poetens
njutning. Emellertid är det fängslande
berättelser från den svenska naturens
domäner som han ger i bokens växlande
kapitel, utan snobberi eller idyllanrättning,
helst i en sträv, saklig stil. En viss värme
kommer det i några teckningar av
personligt nära svensk mark, egen trädgård,
uppländska nejder och landskap med
någon historisk kvalitet. Vi saknar likväl
människan.
Därför är det inte överraskande att
Selander upptäcker det ödsliga, kalla
och "hedniska" landskapet i Skånes
östliga hörn. Många kuster kunde i en viss
belysning få den prägeln, bara man sö-
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
