Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR HIRDMAN
Det kunde bli för mycket prat,
rentut sagt. Det kunde bli till skada för
både organisationen och saken. Det
myckna diskuterandet kunde många
gånger leda till förvirring och leda,
i stället för klarhet och frisk håg.
Allt detta kan medges — och
ändock!
Ändock ville man ha tillbaka
något av den tidens iver att byta
meningar med både motståndare och
meningsfränder. Ty hur är det nu?
Är det inte alldeles för lugnt och
tvst i stället? Ha vi inte blivit
alldeles för eniga och överens, allt vad
svenskar heter? Vi bortse hiär från
den opposition och kverulanta
kritik av den folkvalda regeringen som
ju förekommer i rikt mått. Denna
opposition tycker förresten inte
heller om diskussion, ty varje liten
erinran mot den själv blir i regel
ovälkommen och misstänkliggjord.
Någon fri diskussion, med respekt för
avvikande meningar trivs sålunda
inte där heller. Och i våra
"ordinarie" folkrörelser diskuteras det
faktiskt så litet som aldrig tillförne.
Beror detta på att vi inte ha något
att dryfta, inga
meningsmotsättningar som behöva brytas mot varann?
Naturligtvis ha vi vuxit ifrån det
mesta, varom striden fordom stod
— Sverige är ett annat land nu. Vi
äro alla vordna svenska
medborgare. Vi sträva mera gemensamt och
mindre emot varann än förr. Men
nog ha vi olika intressen och skilda
meningar om de flesta saker och
ting. Både de olika folkrörelserna
och partierna sinsemellan och
individen och gruppen inom varje
folkrörelse för sig. För att inte tala om
vårt folkbildningsarbete, där
ständigt nya grupper föras i kontakt
med varann. Hur kunna vi
verkligen leva med så litet meningsutbyte
trots allt detta?
Vi ha krig runtom i världen. Ett
folk i krig måste bita samman
tänderna och tiga för att härda ut.
Under förra kriget hade tyskarna
som lösen: "Haushalten, aushalten,
maulhalten!" ("Hushålla, håll ut,
håll käft!") Det var förklarligt, och
är det troligen lika mycket denna
gång. Naturligt är om vi svenskar
också lägga band på oss i en mängd
fall, där vi eljest ville sjunga ut. Vi
bli påminda därom just i dessa för
Norden så prövande dagar.
Men just den saken — har inte
den också en annan sida? Borde
inte våra folkrörelser och vår
bildningsrörelse vara hemvist för
överläggningar och meningsutbyten om
allt väldigt som sker och allt som
komma skall. Det är visserligen
skeenden inför vilka vi stå maktlösa
men över våra egna reaktioner äro
vi dock herrar.
Det är ingalunda likgiltigt huru
dessa våra reaktioner bli. Det är
också gemensamma ting, värda att
dryfta. Hållningen till framtiden är
ingen likgiltig sak. Det är också
möjligt att vi svenskar få mera att
betyda då, än under den tid kriget
rasar. Det synes därför som om våra
folkrörelser borde ha skäl för
diskussioner om mera väsentliga ting
nu än någonsin förr. Vårt
bildningsarbete bör också känna sin plikt att
få ett studium i gång som ger insikt
och kunskaper i dessa frågor. Med
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
