Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIT TERA TURSPEGEL
Romaner — men inte tegelstenar.
OLLE HEDBERG: Sista
sommarlovet. Norstedts. 11;-— kr.
HANS BOTWID: Det finns så
många frestelser. Tiden. 6:50
kr.
Olle Hedbergs nya roman är en
fortsättning på fjolårsromanen Vad suckar
leksakslådan, men det bereder inga som
helst svårigheter att läsa den nya boken,
om man inte råkar känna till den förra.
Vad som beskrives är Bo Stensson
Svenningssons sista sommarlov, hans vistelse
vid en badort på västkusten, hans
bekantskap med en överspänd yngling och
dennes syster, i vilken han blir förälskad,
och slutligen en kostymbal, där han får
mod till att kyssa denna sin första
kärlek. Den yttre handlingen består
egentligen inte av mera än just detta,
men de yttre händelseförloppen ha ju
heller aldrig varit särskilt märkliga i Olle
Hedbergs författarskap. Vad han
intresserar sig för är i den nya boken liksom
i alla föregående främst det psykologiska,
och för själslivets mysterier lämnar
boken rikt utrymme. Den unge Bo, som
nästa år skall ta studenten, befinner sig
ju i brytningsåren; vad han upplever och
förnimmer under några sommarmånader
fäster sig djupt i hans medvetande och
bidrager till att dana hans karaktär.
Vilken utvecklingslinje han skall följa,
kommer Olle Hedberg säkert att visa i en
följande roman. Så mycket känner man
honom emellertid redan nu, att man av
hans fortsatta handlande i livet kan
vänta omdöme ocli klokhet. Olle Hedberg
har tyckt om denne Bo, som säkert
kommer att som mogen man tillhöra den
grupp, han sympatiserar med: de
stillsamma, eftertänksamma och föga
beskäftiga.
Det behöver knappast tilläggas, att Olle
Hedbergs nya roman är lika elegant som
hans övriga böcker. Det har man garanti
för på förhand. Vid sidan av den
psykologiska skarpsynen är det framför allt
stilens enkelhet, finess och exakthet, som
är utmärkande för hans författarskap.
Olle Hedberg skriver sina böcker på ett
helt annat sätt än andra författare här
i landet. Han är inte riktigt lik någon
av sina svenska yrkesbröder. Att hans
nya bok trots detta här sammanställts
med Hans Botwids beror på att Olle
Hedberg och Hans Botwid trots sina
olikheter uppvisa gemensamma drag, som i
vår nuvarande litteratur äro tillgångar,
som böra uppmärksammas. Båda
utarbeta sina romaner med omsorg och hopa
inte händelserna oförmedlat på varandra
för att åstadkomma en roman i
begärligt tegelstensformat. Båda söka sig i
stället till de inre sammanhangen och vilja
kasta ljus över moraliska och
psykologiska problem. I Botwids senaste roman,
som verkar friare och mera helgjuten än
många av hans tidigare böcker, visas bl.a.
hur stor kärlekens makt kan vara och hur
otillräckligt det ofta är att bara hålla ett
löfte. På sina ställen är boken dessutom
ganska rolig, och den ger ett förträffligt
porträtt av en romantisk pianolärarinna.
Handlingen utspelas till stor del i
Stockholms förstäder, där man med ett
igenkännande leende kan återfinna många
egendomliga företeelser, bl.a. den från
åren kring förra världskriget av fantasin
mycket omhuldade Svarta Damen.
R. A.
En ny författare.
PETER NISSER: Hunger.
Bonniers. 12:50 kr.
Peter Nisser debuterade förra året med
krigsromanen Blod och snö och hälsades
då — åtminstone på flera håll — som
ett löfte för vår nya litteratur. Hans
nyligen utgivna roman Hunger har blivit
ännu mera omtalad än den förra, men
den har av kritikerna blivit ganska olika
bedömd. Några ha höjt den till skyarna,
andra ha behandlat den på ett ganska
nedlåtande sätt.
Det är inte svårt att förstå, hur Nissers
senaste bok kunnat få så olika betyg.
Både förtjänster och brister äro
nämligen mycket tydliga. Bristerna
sammanhänga nog mycket med författarens
ungdom. Han är född så sent som 1919, och
han lever till stor del kvar i den
hektiska ungdomen och frossar i våldsamma
upplevelser. Han omtalar själv, att hans
huvudpersoner äro "söndertrasade,
bisarra", att de äro "särlingar", stå på
sidan av andra människor. Över huvud
taget är han mycket flitig med att stryka
under med tjocka streck vad han säger
eller vill visa. Det makabra och
patologiska intresserar honom mest, och han
använder i sitt språk gärna orden
förvirrande, smärta, självömkan, gråt, ångest,
kaos, raseri, skräck, hysteri och extas.
Någon sovring av materialet kostar han
knappast på sig; det konstnärliga har
han han egentligen inte tid med annat
än i de fristående episoderna.
Men romanen lever i stället som få av
höstens böcker, och händelserna kring
de tre modernt hemlösa
huvudpersonerna fängslar läsarens uppmärksamhet. Det
är en dramatisk nerv i romanen, som
blottar något bakom orden och synerna:
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
