Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkparkerna - kulturhärdar. Bekanta thaliatjänare om sina erfarenheter och intryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett enastående sätt rott den stora apparaten
i land.
Det har allt som oftast dryftats i pressen
om »kretsteatrar», »stadsteatrar», etc. —
personligen har jag ansett dessa institutioner för
dyrbara för resp. cirklar och städer — men
hur vore det om Folkets parker även under
vintersäsongen stod för landsortens
teaterbehov?
Det förslaget skulle äga allmänhetens odelade
sympatier och kostnaderna skall näppeligen
överstiga Skådebanans, Hälsingborgs
Stadsteaters, Lorensbergsteaterns eller Göteborgs
Lyriska Teaters årliga understöd. Dessa scener
erhöllo vardera mellan 100- och 200,000: — i
lotteribidrag.
Vore det inte rättvist att en sådan
institution som Folkets Parker, som likväl är den
största teatersammanslutningen i vårt land,
tillerkändes ett årligt understöd på
motsvarande belopp? Med detta ekonomiska stöd
skulle landsortens teaterfråga utan tvivel kunna
lösas. Folkets Parker är numera inget tingel
tangel, utan en kulturinstitution, som man
har att räkna med!
Billdal dec. 1929. Allan Ryding.
FÖR MERA än tjugofem år sedan stod
undertecknad för första gången öga mot
öga med en folkparkspublik. När jag jämför
förhållandena då och nu, har jag ingen
svårighet att konstatera en oerhörd skillnad. När
en sångare på den tiden sjöng ett allvarligt
konsertnummer var det högst få av publiken,
som ens brydde sig om att lyssna. De övriga
sorlade och pratade högt, de väntade
synbarligen på »glada nummer», som föllo dem
bättre i smaken. Och när en kuplett eller
slagdänga kom på tapeten, då kom man i
stämning, det blev tyst och efter numrets slut
kom den applåd, som helt och hållet uteblivit
förut.
Från den tiden har jag ett muntrande minne.
Jag uppträdde i en folkpark — det var första
gången på den platsen — och publiken var
en smula »orolig». Vid andra numret ingrep
en av åhörarna i underhållningen och
protesterade energiskt mot repertoaren: »Vi vill
inte ha några kärleksvisor och fånigheter —
dra till med någe klämmigt, annars kan du
hålla klaff!» Som jag såg, att mannen var
en smula upprymd, låtsades jag inte om ho-
nom, utan fortsatte. Men han kom igen ännu
högljuddare än förut. Då gick jag fram till
rampen och meddelade honom, att om han
ville något, kunde vi träffas bakom teatern
efter avdelningens slut! Applåder från
publiken — dödstystnad under de återstående
numren — och ytterligare applåder! För mig
kom nu »eftertankens kranka blekhet», och
det var inte utan en viss bävan jag begav
mig nedför teaterns baktrappa ut på planen.
Min antagonist uppenbarade sig inte — och
det var nog min smala lycka, ty han såg
både kolerisk och herkulisk ut!
Ett sådant intermezzo är numera
fullständigt otänkbart i en svensk folkpark. Under
de senaste åren har jag alltid haft nummer
av kvalitet på repertoaren och publiken har
uppskattat dem i minst lika hög grad som
den lättare kosten, (som man ju alltid har
med på ett sommarprogram). Ja, det har
t. o. m. hänt, att man begärt Wagnernummer
och andra högst seriösa operaarior. Och
några störningar av ovanstående slag ha aldrig
förekommit.
Enligt mitt förmenande är det i stort sett
Centralstyrelsen, som vi ha att tacka för denna
revolution. Tack vare dess nitiska arbete har
folkparkspublikens litterära och musikaliska
smaknivå höjts i förvånande grad. De
otaliga teaterföreställningarna och
sånguppträdandena ha tillfredsställt andliga behov av
stora mått.
Det är, kort sagt, en kulturgärning i
stort, som har utförts under dessa 25 år.
Både Centralstyrelsen och allmänheten äro
att gratulera!
Stockholm den 2/1 30.
Oscar Ralf‘
Operasångare.
I ANLEDNING AV Centralorganisationens
25-årsjubileum är det mig ett sant nöje att
med några enkla rader få framföra mina
hjärtligaste lyckönskningar.
Det skall först och främst konstateras att
Centralorganisationens målmedvetna arbete för
Folkparkernas framåtskridande och blomstring
under de gångna åren gjort densamma
välkänd, omtyckt och aktad långt utanför Sveriges
gränser.
Som aktiv artist har jag själv varit med
sedan Folkparkernas första gryning i slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
