Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Jöns, som ville lära sig att rysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en gång en man som hade två söner, en klok
och en dum. Den kloke var ett riktigt underbarn och hörde,
som man plär säga, gräset växa; men den dumme var
dummare än man någonsin hört omtalas och kunde ej
användas till något slags arbete. Skulle han hämta sirap till
middagen, så kom han med maskpulver, eller också vände
han ej tillbaka förrän aftonstjärnan hälsade honom från
himmelen eller hungern dref honom hem. Om föräldrarne
ville hafva något uträttadt, så måste den äldste göra det;
den stackars Jöns bara låg sina föräldrar till last. Men
äfven den äldste hade ett svårt fel, han var nämligen
förskräckligt rädd af sig. Ingenting i världen kunde förmå
honom att hämta upp en flaska vin ur den mörka källaren
eller nattetid gå förbi kyrkogården. Om man bad honom
därom, eller om han hörde en råtta gnaga, eller om någon
berättade en spökhistoria, så reste sig håren på hans hufvud, och
han ropade: »Hu, så jag ryser, hu, så jag ryser!» — »Hm»,
tänkte Jöns, »bror Hans är en så präktig pojke, och så förstår
han äfven att rysa! Det måtte vara en ofantligt vacker konst
att kunna rysa. Sannerligen, den konsten skulle äfven jag
vilja kunna.» Och från den tiden gjorde han ej annat än
tänkte på att kunna rysa, och hvart ban gick och hvar han stod,
sade han till sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa en gång!»
Då sade modern: »Jag hade alltid trott att dumheten
någon gång skulle spricka ut på Jöns och klokheten sedan
komma, men nu ser jag att kostnad och besvär äro
förspillda på honom.» Och fadern sade: »Hör på, Jöns, du
blir större för hvarje dag, snart är du lång som en tall,
och lemmar har du som en oxe; det kan vara på tid att
du lär dig något ordentligt, så att du kan förtjäna dig ditt
bröd. Ty med rysningen, din fårskalle, kommer du ej långt;
tids nog får du lära dig den; men den skaffar ingen
styfver i pungen.» Därpå svarade Jöns intet annat än: »Ack,
den som kunde rysa; ack, den som kunde rysa! »Modern
suckade djupt, och fadern skakade på hufvudet och sade
slutligen : »Jag tror att du är för dum till och med för den saken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
