Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Jöns, som ville lära sig att rysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människohälfterna åt sidan och lagade om elden. Men när
han sedan vände sig om, så hade det blifvit en enda men
ytterst ful man af de båda hälfterna, och han hade slagit
sig ner på Jöns plats.
»Hallå, gamle gosse, laga dig genast bort; det där
är min bänk!» ropade Jöns till sitt sällskap. »Packa dig
genast undan, eller halfverar jag dig å nyo.» Men när den
sålunda tilltalade blef lugnt sittande och låtsade vara döf,
sköt Jöns honom med en väldig knuff å sido och satte sig,
där han förut hade suttit. Då började det å nyo att dundra
i skorstenspipan, och en hel hop fula karlar föllo ner jämte
några människoskallar och ben. Jöns sprang upp och sade:
»God afton, mina herrar; hvarmed kan jag vara er till
tjänst?» Men de otäcka karlarne förblefvo tysta och glodde
endast på pojken med fruktansvärda blickar, och en af dem
tog nio människoknotor, som han ställde upp, och de andra
fingo tag i några människoskallar och började slå käglor.
— »Bataljon!» skrek pojken. »Hör på, mina herrar, låt
äfven mig få vara med på en pott, ty jag är alldeles
förtjust i att slå käglor.» — »Om du har pengar, kan det gå
för sig», sade karlarne. »Visst har jag pengar», sade Jöns;
»tror ni att jag är någon tiggarunge?»
»Nå, så slå då», sade en af de sluskiga karlarne och
räckte en dödskalle åt Jöns. Jöns tog den och sade: »Era
klot äro ju kantiga; tag hit, skall jag först svarfva om dem
åt er!» Därpå ställde han sig vid Svarfstolen och svarfvade
skallarna runda. Då han var i ordning härmed, började
spelet. Jöns slog, men karlarne slogo bättre, så att han
förlorade något penningar. Då blef Jöns rasande och kastade
skallarna mellan knotorna, så att det hven efter. »Alla
nio!» ropade han; men spökena skreko: »Nej, tolf!» ty
just då skallade midnattsklockan från tornet, och därmed
upphörde spökeriet, och Jöns befann sig åter helt allena.
Jöns hade emellertid blifvit trött af allt sitt arbete, och
så lade han sig på första bästa ställe och sof oafbrutet ända
tills konungen nästa morgon visade sig i dörren till rummet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
