Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den onde anden i flaskan. Efter Fr. de la Motte—Fongué.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit bedragen i Venedig, att han fruktade att äfven denna
gång blifva dragen vid näsan, hvilket han äfven öppet sade
spanioren.
Mannen med galgmannen såg med besynnerliga blickar
på sitt sällskap och frågade honom om det vore sannolikt,
att en, som gåfve sådana fester som han, hade af nöden att
bedraga en annan människa på några få dukater.
Richard ville dock våga så litet som möjligt och bjöd
blott fem dukater. »Narr», ropade Spanioren, »för min del
kan ni gärna ge mig blott en dukat eller ett öre; jag bryr
mig ej därom, blott jag blir fri från honom. Jag begärde
nio dukater blott för ert eget bästa och deras bästa som
efter er köpa den farlige talismanen, på det att icke allt
för snart någon skall köpa den för det minsta mynt i
världen och sålunda oåterkalleligen falla i djäfvulens klor. Ni
vet ju att hvar och en måste sälja den för lägre pris än
han köpt den.»
Men Richard stod fast vid sitt anbud af fem dukater,
räknade upp dem och erhöll därför en glasflaska, hvari han
vid stjärnornas sken såg ett litet väsende med vildhet hoppa
upp och ner. Han gjorde genast ett prof med galgmannen,
önskade sig köpesumman dubbelt tillbaka och —
ögonblickligen hade han tio dukater i handen.
Båda kommo tillbaka till värdshuset gladare än de gått
därifrån, den ene emedan han ägde en så värdefull skatt,
den andre emedan han blifvit fri från en så farlig ägodel.
De muntra spelarne förvånades, då de sågo dessa båda, som
nyss förut varit så sorgsna, nu på en gång komma tillbaka
med så förnöjdt utseende.
Richard kunde nu slösa med fulla händer. Värden
fick befallning, att vid midnattstiden tillaga en präktig
måltid, tillräcklig för att i flera dagar hålla supbröderna i sus
och dus. Men spanioren tog ej mer någon del i allt detta.
Redan vid midnattstiden sade han ett kort och godt »lef
väl!» till kamraterna. Några trodde sig sedan veta, att han
genast gått i kloster, för att i tagelskjorta och med ständiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
