Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klas Törnpåk eller »Gå på». En gammal historia från Nedersachsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glömt allt, som han inpluggat i skolan, så att han ej kunde
annat än sin lilla bön. Det enda, som man med rätta
tadlade honom för, var att han ofta gick hemifrån om aftnarna
och stannade ute hela nätterna. Ty detta var något, som
han ej kunde låta bli, i synnerhet om söndagarna och på
festdagar. Så snart solen gick ner måste han ut i skog
och mark, och mången gång besökte han då äfven det berg,
där han upplefvat sitt äfventyr, och satte sig under det
grönskande bokträdet och drömde om igen de härliga
drömmarna, som han haft i pannkaksberget, och hvarje gång
återvände han hem dystrare och mer grubblande till sinnes
än han gått ut. Om nu också Greta inte grälade på honom
härför, så måste Petter umgälla det, när han berömde Klas.
Då brummade hon alltid liksom för sig själf: »Ja, det är
en skön pojke, din Klas; hvilken nytta har han väl haft af
sin bergsresa, som man skriker så mycket om? Inte har
han blifvit rikare och inte klokare heller. Och dessutom
hade han kunnat bli lika stark och grof utaf vårt fläsk och
bröd, och på köpet skaffat oss någon inkomst. Han har
kommit tillbaka alldeles samma fårskalle, som han var, när
han sprang bort. Din Klas är och förblir Klas.» Sådana
yttranden måste Petter ofta höra och smälta, så att han
grämde sig däröfver; men han vågade dock ej svara ett
ord på saken. Men i sitt hjärta fann han, att det i
verkligheten var helt annorlunda, och han och Valentin läto
ej taga sig ur den tron, att Kias skulle blifva en riktigt
duktig karl.
På detta sätt förgingo åter 3 1/2 år, och Klas hade
blifvit ännu starkare och — om möjligt — vackrare. Då
inträffade det, som skulle inträffa, på det han skulle få aflägga
sina bondkläder och komma till den stora ära, för hvilken
Gud hade låtit honom födas.
Han hade gått till skogen i sällskap med sin fader för
att hugga ved. De stodo och höggo på tvenne olika ställen,
några hundra steg ifrån hvarandra, så att de endast kunde
höra ljudet af hvarandras yxor, men intet vidare. På detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
