- Project Runeberg -  Den sista folkungadottren /
16

(1875) [MARC] Author: Hilda Fredrika Keyser
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Jungfrun på Gröneborg - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

känsla af obehag, som genomilade honom vid Bengt
Algotssons handslag.

Värden förestälde nu för konungen sina öfriga
gäster, hvilka utgjordes af hans egentliga vänner och
anhängare. Förutom hans broder, Knut Algotsson, var
der främst en allvarsam herre, Abern Monamusson,
samt herr Torgeiier Gregersson m. fl.

Som stormen snart upphörde och efterlemnade en
vacker afton, frågade hertigen, om konung Håkan ville
qvardröja på den inre slottsplanen, der under
pelarraderna dryckesbordet blifvit i ordning stäldt. Konungen
biföll det med nöje och intog sin plats i högsätet.
Framför honom sattes en dyrbar pokal och för de
öfriga gästerna förgylda bägare; stora silfverkannor med
utländskt vin tömdes till en välkomstskål för Norges
unga konung.

Hertig Bengt började genast derefter orda om att
tillställa en hjortjagt följande dagen, hvilket väl
behagade konung Håkan, och derefter blef samspråket
snart åter lifligt. Håkan deltog allt som oftast i
skämtet, men den allvarsamme Torsten yttrade endast
emellanåt några ord, och det syntes ovisst, om han ens
egnade någon uppmärksamhet åt sällskapet, hvilket
blef allt lifligare, allt efter som de djupa bägarne ånyo
fyldes, omvexlande med det svenska mjödet och
söderlandets röda vin.

Värden tycktes snart förglömma sin kungliga gäst,
som han till en början hade visat en viss aktning, och
utan att tillfråga om det behagade honom, lät han
inkalla en sångare, som till ett eget slags instrument,
hvarur han förstod att locka mera besynnerliga än
behagfulla toner, sjöng ett par lustiga visor, som
framkallade sällskapets munterhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folkunga/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free