- Project Runeberg -  Den sista folkungadottren /
26

(1875) [MARC] Author: Hilda Fredrika Keyser
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Jungfrun på Gröneborg - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vitnade om ett för den adla Sparreslägten egendomligt
drag; och hela hennes hållning öfverensstämde med
rummet, der hon var, hvars rikedom och prakt väl
anstod den rika hertigens gemål.

»Ädla fru Ingeborg,» utropade Håkan öfverraskad
och ville uppresa den knäböjande hertiginnan. »Det
höfves icke eder att sålunda helsa en jordisk furste.»

»Den bönfallandes plats är vid eder fot, min
konung,» svarade hon. »Först då ni har lofvat mig
bistånd, skall jag stå upp och tacka eders nåde.»

»Ni behöfver icke bönfalla, hertiginna af Halland;
säg blott hvad ni önskar att jag skall göra för er.»

Ingeborg uppreste sig sakta.

»Den arma hertiginnan af Halland är icke van att
man bryr sig om hennes böner och önskningar,» sade hon.
»Jag viste genom min trogna Elsa att ni var kommen
hit, konung Håkan, och förstod, att det var ni, som i
natt talade med er vän under mitt fönster — jag vet
således, att ni vill hjelpa mig.»

Hertiginnan inbjöd konungen att taga plats på en
med guldbrokad beklädd bänk, och hon satte sig sjelf
derbredvid.

»Jag får icke länge uppehålla min gemåls ädla
gäst,» fortfor hon, »och jag måste derföre vara kort.
Hvad jag har att säga, är ej heller mycket: jag har
varit lycklig, men är nu en arm fånge. I denna
bostad äro minnen från de första åren af mitt äktenskap,
och jag har lefvat af dessa minnen i tio långa år —
icke trodde jag den tid, då kärleken ordnade denna
lilla tornkammare efter mitt eget behag, att den skulle
blifva mitt fängelserum — och dock var det så!»

Nu förtäljde Ingeborg vidare, huru hon på en
gång öfvergifven och föraktad af sin make, skiljd från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folkunga/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free