Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Jungfrun på Gröneborg - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Då jag i mina yngre år besökte Sko kloster,»
sade hon, »såg jag der en ung klosterjungfru, som man
då endast kände under namnet Hildigund — hon blef
sedermera Folke Magnussons maka och er moder,
junker Torsten; var mig välkommen, unga frände!»
»Hvarje påminnelse om min moder är mig dyrbar
— också hennes minne har jag att tacka för eder
välvilja, ädla fru!» svarade Torston med en vördsam
bugning.
Under tiden hade konung Håkan, som med
beundrande blickar betraktat Gunborg, vändt sig till henne.
Han märkte, att hon hade varseblifvit näckrosen, som
han bar på sitt bröst, omslingrad af ordenskedjan med
tillhörande englahufvuden, och att ett leende dervid
sväfvat på hennes läppar, då hon med en snabb,
nästan frågande blick vände sig mot Torsten. Men
Håkan ville qvarhålla hennes uppmärksamhet och sade
med den blandning af allvar och skämt, som tillhöra
ynglingaåldern:
»Om jag någonsin återsänder er denna hvita
näckros, ädla jungfru, innebär det en bön, som ni måste
bevilja Norges konung.»
Gunborg smålog äfven nu, men böjde endast sitt
hufvud till svar.
»Ni skall då icke neka min bön — jag har ert ord
derpå,» tillade Håkan väl skämtsamt, men med sin
bestämda ton.
En purpursky flög öfver Gunborgs ansigte.
»Norges konung eger icke att befalla öfver Sveriges
folk,» sade hon leende och drog sig ett steg tillbaka.
»Det var icke heller en befallning; det var en bön
som den svenska Folkungadottren täcktes hörsamma,»
svarade Håkan och förde hastigt, dock med all höfvisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
