Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Hertiginnan af Halland - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När de voro komna ut i det yttre rummet, hörde
Ingeborg en röst derute anmäla:
»Hertigen af Halland!»
Hennes fot var såsom fastväxt vid golfvet, der
hon stod; men hon hörde dock, att någon med hårda,
hastiga steg inträdde i det yttre rummet. Hon hörde
sin broders stränga allvarliga röst säga: »Ingeborg blir
här!» Och hon hörde derefter Bengt Algotsson tala —
hon hade icke på tio år hört hans röst så nära, och
hans ord liksom brände in i hennes själ, då han til
sist sade: »Så farväl då — farväl för alltid!» De
hårda stegen vände tillbaka, och allt blef tyst derute.
Hertiginnan sjönk medvetslös i Gunborgs armar.
————</table>
IV.Då Torsten Folkesson erfor hertiginnans beslut att företaga en andaktsresa till Rom, trädde han öppet inför konung Håkan och förklarade, att han ämnade erbjuda sig att blifva en af hennes ledsagare på den långa resan. Håkan blef härvid bestört; men frågade likväl icke, hvarföre han ville göra det. Han kände förebråelser inom sig, derföre att han, om också för ett ögonblick, kunnat känna misstroende och svartsjuka till sin redlige vän och han erkände bittert inom sig sjelf, att också han hade haft del i det olycksfulla arfvet af misstro till egna fränder och vänner, som följde inom Folkungaslägten. Den varmhjertade ynglingen ville kasta sig till vännens bröst, erkänna sin skuld och bedja honom dröja qvar; men uti Torstens << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/folkunga/0106.html 
|