- Project Runeberg -  Den sista folkungadottren /
145

(1875) [MARC] Author: Hilda Fredrika Keyser
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE BOKEN. Konungens vän - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Måste jag då stiga ned för att finna lyckan med
henne!» utropade han, »kan då icke hon föra den med
sig hit upp till min tron? Jag är dock nu herre öfver
tvenne konungariken; skall man kunna förneka mig
rättigheten att sjelf välja min brud, då likväl mitt val
stannat inom landets stoltaste slägt, då samma blod
som tillhörde min konungslige faders och hans farfars
faders, äfven är hennes; hvem skall våga säga, att
folkungadottren icke är värdig att dela folkungarnes
tron?»

»Sjelfva den mägtige jarl Birger förenade sig dock
sjelf med en konungadotter, och sedan med Danmarks
enkedrottning och valde kungliga prinsessor för sina
söner, och så har varit sedan allt hitintills.»

»Men Danmarks konung, den ridderlige Erik
Menved, tog dock sin drottning ifrån folkungarnes slägt.»

»Hennes fader, Magnus Ladulås, var dock redan
då Sveriges konung och hennes moder en holsteinsk
prinsessa.»

»Det är likväl hårdt,» sade Håkan mera
saktmodigt, »man kallar mig herrskare, och jag är dock
förnekad en rättighet, som tillhör den ringaste af mina
undersåtar, den ljufva rättigheten att sjelf välja mig
en maka!»

Håkan gick häftigt upprörd fram och tillbaka,
såsom hade han glömt sin väns närvaro. Torstens
blickar följde honom med deltagande, men sjelf sade
han intet. Slutligen stannade den unge konungen
framför honom, lade tankfullt sin hand på hans arm och
sade sorgset:

»Du finner mig svag och vankelmodig, käre vän;
dock har jag kraft nog att erkänna klokheten af dina
råd och foga mig derefter — tiderna äro ännu alltför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folkunga/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free