Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE BOKEN. Konungens vän - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ack,» suckade han, »hade hennes hjerta en gång
tillhört mig, skulle det icke heller nu förneka mig.
Men,» utropade han, fattad af en ny tanke, och reste
sig hastigt ifrån stolen, »någon måste hon dock älska
— hvem har väl varit min medtäflare — hvem har
väl beröfvat mig hennes kärlek?»
Han stannade framför Torsten och betraktade
honom med flammande blickar.
Äfven Torsten reste sig upp, blek och allvarlig.
»Jag har aldrig täflat med dig, konung Håkan,»
sade han, »men jag offrade dig mitt hjertblod i den
stund, jag, förnekande min egen känsla, trädde inför
folkungadottrens ögon såsom ditt sändebud.»
Håkan tog ett steg tillbaka och drog efter andan,
liksom en oändlig tyngd ville qväfva honom; han strök
med handen öfver pannan, der ådrorna svälde i blåa
flammor.
»Du!» utbrast han slutligen, »du älskade henne,
Torsten, och jag dåre — jag sände dig för att tigga
om en lycka, som aldrig funnits till för mig!»
»Jag kände icke sjelf min lycka, förr än i den
stund jag förverkat den,» svarade Torsten. »Då jag
med ditt budskap stod inför henne, och hennes
förebrående, stolta blick sade mig, att hon älskade mig;
men då jag likväl förnekade min egen kärlek, gjorde
jag mig ovärdig hennes — denna stund, Håkan, var
mitt lifs högsta sällhet och djupaste smärta!»
Håkan stod länge tyst och dyster.
»Du har dock en gång egt hennes kärlek,»
mumlade han.
»Och nu eger jag hennes förakt,» svarade Torsten
med stadig, men klanglös stämma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
