Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin som kritiker av utländsk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN SOM KRITIKER AV UTLÄNDSK LITTERATUR. 22 5
Det var ej bara mot parfymer och ädla stenar han log med
sitt melankoliska sensuella leende, det var efter ännu större
ljuvligheter och dyrbarheter han trängtade med en hunger och törst
äkta och ödmjuk som trots något helgons. Hur fri från all
sorts tillgjordhet och förkonstling är han ej, då det gäller de
högsta och viktigaste sanningarna, dem om vilka Anatole France
säger att »ett barn kan taga dem med sin hand».
I uppsatsen om Pierre Louys, denna tomma och vekliga dyrkare
av kvinnokroppen, har Levertin skrivit några ord om det alltid
aktuella ämnet könsmotsatsen och gjort detta på ett sätt som
förefaller mig belysande för hela rikedomen och djupet av hans
världsvy.
Att Levertin skulle anses betrakta kvinnan uteslutande som
en odalisk eller hetär var helt naturligt här uppe i det kalla
Nifelhem, där själva leendet fryser på kvinnans läppar. Han har
gärna påvisat, vilka skatter av skönhet och njutning Afrodite
kan skänka sina tillbedjare, utan att han menar vare sig att
därigenom kränka den klarögda jungfrugudinnan eller ens att håna
de hänryckta i Dionysoståget, vilka gyckla över dem som prisa
den ljuvare dryck och högre yra, som kärleksgudinnan ingjutit
i deras sinnen. Men nog förstår Levertin, att kvinnan också kan
skänka oss andra dyrbarheter än sin kropp, och sällan var någon
längre än han från det kvinnoförakt, som i än grövre än
subtilare former finnes hos kyrkofäderna och hos Strindberg och
Weininger.
»Hur trött blir man icke», säger Levertin, »på att höra denna
sak om och om igen, hur sterilt blir det icke på längden att
ständigt peka på skiljaktigheter, där förståelsens försoning är
den enda tänkbara lösningen.» Och vidare yttrar han: »Vilken
man måste ej, om han går till sig själv, finna de vackraste och
subtilaste av sina drömmar åtminstone uppvägda av de
dyrbaraste av realiteter, som äro en moders förbön, en systers
handslag och en bruds kyss?» När man förebrår Levertin hans
alltför heta sensualism, bör man minnas, att han i sitt
förmedlar-kall kanske trott sig förmärka, att vår folkkaraktär lättare
förstod det hårda semitiska rättfärdighetskravet, med vad detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
