Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskföraktet i Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adolf, utan på underklass, snälla ljushåriga tjänarinnor och
tafatta men starka bonddrängar. Tyskarna äro den mest resande
av alla nationer. Om en tysk i München har 250 rmk att roa
sig på, reser han till Italien på en månad, men det gör inte en
herre i Grenoble, som får 300 francs att skaffa sig något roligt
för. Om detta vore förhållandet, skulle fransmännen i Italien
anses lika otrevliga och snåla som tyskarna, kanske mer,
ty man kan knappast råka något så suffisant och knussligt som
en fransk småborgare. Det är nämligen ej efter furst von
Bülow — en av Europas mest kultiverade personligheter[1] — utan
efter Gebrüder Bierdimperl och likasinnade som italienarna bedöma
i tedeschi.
Madame de Staël säger med rätta: En littératur et en
politique les allemands ont trop de considération pour les étrangers
et pas assez de préjugés nationaux. I politiken gäller nog detta
uttryck ej i våra dagar, ty om man kan tala om nationell
omvändelse, så är det då det gäller Tyskland. I den första
delen av satsen — den om litteraturen — och då det gäller de
nationella fördomarna, äga den geniala fransyskans ord ännu
giltighet, ty den kulturella egenkärlek, som finnes i Frankrike och
England och där kanske gått för långt, men som behövdes för
att inge andra folk en hälsosam respekt, den finnes icke i
Tyskland. Den hänförelse, som en Thomas Carlyle eller en Ernest
Renan, en Hippolyte Taine erforo för tysk bildning, för djupet,
skönheten och kraften i det tyska Faustlynnet, allt detta kunde
knappast tränga ned i den stora massan av engelsmän och
fransmän ens som en flyktig vördnadskänsla. Den som ej högaktar
sig själv har svårt att få någon aktning av andra, och den tyska
kulturen var dessutom, som Nietzsche sade, ej så homogen och
därför ej så fin som den franska och engelska.
Tyskland, splittrat, fattigt, futtigt i politiken, blev i krigets
och den nationella hänförelsens ässja sammansvetsat. Det mest
kritiskt resonerande och desorganiserade folk hade en
enhetskamp, vars märkligaste drag var, att den mig veterligt var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
