Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jean-Christophe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN-CHRISTOPHE.
305
som är bekajat med någon sorts vulgär känslooblyghet, diskret
men obarmhärtigt avslöjas av den franske författaren.
Det finnes hos Rolland ingen lust att överdriva, varken då
det gäller dygd eller last. »De franska författarna förefalla icke att
vara förtrogna med dygden», säger han, och det har han
grundligen rätt i för de flestas vidkommande. Men om man drar den
slutsatsen, att han därför själv skulle tala om sinnligheten eller 0111
brottet med någon sorts naiv fumlighet, som brukar utmärka
absolutisterna på det sexuella området, så misstar man sig. Den
blonda vackra Ada, söt och saftig som de plommon hon kastade
på den hänförde musikynglingen, då Frau Holde för första
gången på allvar spelade upp Venusbergets melodi, har i all sin
bodflickinskränkthet ett sinnligt behag och en naturfyllighet, som
visar, att Rolland minst av allt lider av någon intellektuell eller
asexuell torka. Jag förstår, att man kan litet enerverat fråga: Ja
men allt i denna första avdelning, i de fyra volymerna, som
handlar i Tyskland, är väl så utmärkt? På de 1200 sidorna
skall man väl kunna anmärka något. Det förefaller den som
skriver detta, att Rolland tecknat detta myller av olika och levande
individer utan att framhålla ens några av dessa personer såsom
kännande sig som delar av statsorganismen, och detta gör att
man ej får riktigt klart för sig den i hela Tyskland så utbredda
preussiska romarandan, som finnes ej bara i den lugna gången
mot döden på slagfältet, och som får ett storartat uttyck i
den blinde tyske invalidens yttrande på tåget här i Sverige:
»Finge jag åter mina ögon, skulle jag gärna offra dem en gång
till för mitt land», utan som också återfinnes på exercisplatser
och i ämbetsrum, där pliktens stränga skönhet kastar sin glans
över enkelt arbete och stärker hjärtat hos de millioner, som med
hemlig stolthet tänka på det stora fosterlandet och i ödmjuk
glädje säga till sig själva: i>Ick dieti.»
Man har förvånat sig över motsättningen mellan det fredliga
tänkande Tyskland under 1700-talet samt 1800-talets förra hälft
— i Frankrike och England riktigt längtar man efter dess
återupp-ståndelse — och det krigiska och handlande under de sista
femtio åren. Det existerar tvärtom det allra innerligaste samband
20—194403. Laurin, Folklynnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
