Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nya uppslag för en gammal frågas utredande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna, i samma vilda komedi, lycksaliggör teologie kandidat
Lind med sin så kallade kärlek och dock icke med någon
hängifvenliet åt lians lefnadsmål (missionärens), från hvilket
hon tvärt om af beqvämlighetsskäl gerna ser honom genom
de andras öfvertalanden afvänd: då begå de båda — enligt
skalden — samma okyskhetens brott, som det Helena begår
i förhållandet till Julianus. De strypa, medelst lögnen, den
högsta möjligheten af lif hos en qvinna, möjligheten att
någonsin verkligt älska, det vill (ur högre synpunkt betraktadt)
säga: vara med om och genom insatsen af sin egen person
befordra »utvecklingen» i verlden och dervid sjelf utvecklas
till hel och vaken mensklighet.
Under hvilka omständigheter sådant än slutligen sker,
med eller utan förverkligandet af det erotiska — förutsatt,
naturligtvis, att hou icke i stället kränkt det —, så är och
förblifver i alla tider den egenskapen: att kunna vaket och
verkligt älska, qvinnans högsta anlag, högsta uppfostringsmål
och det, som betingar hennes högsta inflytande på
mensklig-hetens öden.
Det är för Ibsens ställning till äktenskapsfrågan närmast
i hans verksamhet såsom skådespelsdiktare, som föreliggande
uppsats redogör. Men den omständigheten för oss i beröring
äfven med en viss del af historien, skådediktningens historia,
och då åter med den franska scenen, som redan i halftredje
århundrade utöfvat ett slags mästerskapets tryck på alla de
öfriga. Der hafva naturligtvis äfven våra två vidtfräjdade
norske dramaturger, Ibsen och Björnson, rättat och skärpt sin
betydande insigt i skådebanans bruk. Men särdeles den förre
har ock i ett bestämdt fall, som redan blifvit antydt, brutit
med sine lärare, om icke rent af organiserat ett uppror mot
dein, lika som Tysklands skalder gjorde vid början af detta
århundrade. Vi skola än en gång se ned i den der »luckan»,
som alltid finnes i Ibsens diktning, en lucka, som tydligen så
väl tillkommit som hålles öppen, icke af oförmåga, utan
af-sigtligt, och hvilken säkrast kännetecknas, i fall man säger
henne vara förbigåendet af eller bortvändandet från just
något, hvarmed fransmännen åstadkommit sina största
verkningar från scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
