Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nya uppslag för en gammal frågas utredande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som angifver artskilnaden mellan en kysk qvinna och en
oqvinlig. Intet annat prof, åtminstone, kunde varit så
fullständigt afgörande.
För Fru Inger åter har det aldrig varit någon tvekan
om, hur hon har haft det:
»Mine pligter som hustru var mig et hoveriarbejde. Hvor kunde
jeg så elske mine dötre?»
Man är i skådespelet vittne till, huru Inger sjelf på
äldre dagar ser tillbaka på hela denna sin samraanlefnad med
embetsmannen från det förtryckande utländska hofvet, den
hon aldrig älskat. Hon ser sitt gifte såsom den djupaste
förnedring och såsom en oöfvervinnelig förbannelse. Hon är
alltjemt, hvad fosterlandskärleken vidkommer och alla
samvetets högre kraf, hämmad, bunden, åtminstone i sina egna
föreställningar, genom sitt lifs fruktansvärda hemlighet, den
tidigare förbindelsen med Sten Sture och frukten af denna
förening, sonen, som efter Sturens död är utkastad i verlden
utan beskyddare.
Här några af de ängslans ord, med hvilka hon sjelf
tolkar detta skede i sitt lif:
— — »En måned efter var jeg rigshovmesterens hustru — og
hjemlös i mine landsmaends hjaerter.
Så kom de stille år. Ingen rejste sig mer. Herrerne kunde trykke
os ned så dybt og så tungt de lysted. Der var stunder, da jeg
vaem-medes ved mig selv. Thi hvad havde jeg at göre? Intet, uden at
aeng-stes, forhånes og föde dötre til verden. Mine dötre! Gud må forlade
mig det, ifald jeg ikke har en moders hjerte for dem.»
Här är motsägelsen, bitterheten, nöden. — Här är den
tysta, qvafva verld, hvarur småningom en slägttragedi skall
utgå. ej mindre förfärande än de, hvilka hellenerna
samman-skrefvo om Tantali ätt.
Hon offrar i siuom tid verkligen dotter efter dotter för
att hjelpa och rädda sonen, som dock faller i följd af den
sista dotterns offrande.
»O. med min sön var det anderledesl Han var min sjaels eget
barn. Han var den eneste, som minded mig om den tid,’ da jeg var
Kvinde. »
Inger känner sig icke längre vara qvinna. Hon ser sig
sjelf som en förstörd skapelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
