Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nya uppslag för en gammal frågas utredande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han flyr nu. Men han skall vända. Och sedan skall
han aldrig mera fly. Solvejg har segrat.
Peer Gynt dör icke i dramats slutuppträde utan börjar
ett nytt lif. Hans torra lif har äfven i alla väsentligare
hänseenden varit det rakt motsatta mot Juliani. Peer Gynts
förra lif har varit en egentligen aldrig afbruten ehuru länge
oafgjord brottning mellan det slags känslighet, det slags
hel-hetsförnimmelse eller religiösa förnimmelse, som beröringen
med det sant q vinliga väcker, å ena sidan, och å den andra
känsligheten för verldens gröfsta sinliga förmåner, det
tillfälligas behag, ögonblickslifvets trolska tjusning, laglösheten,
nycken, sjelfsvåldet — frestelser så mycket mer olika
tänkarens, som de just kännetecknas af den ständiga farhågan för
att blifva ensam med sig sjelf eller, med andra ord,
verkligen tänka. När till sist den gamle landstrykaren i
dagnin-gen af den der pingstmorgonen å ny o söker sig fram till sin
trolofvades hydda’, ömsom upprepande sina sedvanliga, halft
tanklösa ordstäf — ett slags tjocknad hud kring hans
känslighet —, ömsom utbristande i något af de mest naivt lyriska
uttryck, vitterheten eger förvarade; då veta vi redan, huru
det skall gå. Peer Gynt skall verkligen ångra, skall icke
behöfva smältas om i knappstöparens degel för att vinna
verklighet. Solvejg — som »hele Livsdagen lang» burit hans
rätta jag i sitt »Haab», i sin »Tro» och i sin »Kjaerlighed» —
Solvejg skall förlåta. Och liksom här pingstdagssolen går
upp, så slutar ock hela skaldeverket försonande.
Men är icke detta ett sentimentalt slut? Den ena
men-nikan kan ju ej försona den andras brott, qvinnan lika litet
mannens som mannen qvinnaus. Har icke Solvejg, som en
hvar annan, nog af ansvaret för sin egen själ? Mister ej
hela skaldeverket sin etiska styrka genom de sista sidorna?
Man frågar så, först i fall* man tror slutet vara döden, i
stället för ingången till det verkliga lifvet, för det andra i
fall man icke vet, att ämnet i denna stora dikt är
äktenskapet.
Det är för att kunna komma dit, icke närmast för att
komma till ett lif efter detta, som Peer Gynt nödgas med
öppnade ögon genomgå sitt helvete och sin skärseld. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
