Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2. Et Dukkehjem.
Ibsen skrifver tili reformifrarne eil er, såsom han
uttrycker sig:
b Til min ven revolutionstaleren.v
»De siger, jeg er bleven ’konservativ’.
Jeg er, hvad jeg var mit hele liv.
Jeg går ikke med på at flytte Brikker.
Slå spillet overende; da bar de mig sikker.»
Med någorlunda tydlig kännedom af skaldens hela
verksamhet, kan man ej i denna öfverskrift spåra tecken till ironi.
Ibsen helsar upprigtigt reformväimen såsom sin »ven». Så
tror åtminstone jag. Hans nyktra hufvud erkänner
tvifvels-utan behofvet äfven af ett arbete styckevis, arbetet inom
prosans gränser: der man rycker framåt, kastas tillbaka, är
öfver-talande, när man ej kan vara öfvertygande, hotar, då man ej
har sin här slagfärdig utan behöfver vinna tid, fordrar, slår
af, fordrar litet mer nästa gång, är, med ett ord, politikus —
eller vädjar till en annan måttstock, än den omutliga
skönhetens.
Men i sin egenskap af skald »går» han, för sin del,
blott »ikke med på» detta. Skaldens hela offentliga uppgift
är en annan, en »radikalare».
Skilnaden mellan de två sätten att arbeta reformatoriskt
för en rätt sammanlefnad eller, med andra ord sagdt, främja
sedlig skönhet, tydliggöres bäst af exempel på något
motsvarande inom den kroppsliga verlden.
Menniskokroppens skönhet, dess högsta uttryck af helsa
har blifvit undantag, i stället för att motsatsen borde vara
undantag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
